F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Ruiner påminner om kriget där svarta dödade svarta i Mpumalanga utanför Durban

SANNINGSKOMMISSION
- försoning, inte hämnd

ur skulle man göra med alla dem som gjort sig skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter under apartheidåren?
Hur åstadkommer man försoning efter vad som i realiteten varit ett utdraget krig mot landets befolkningsmajoritet?
Efter krigen i Bosnien och Rwanda tillsattes krigsförbrytartribunaler för att ställa de ansvariga till svars, för att individualisera skulden. I Sydafrika bildade man en Sanningskommission, Truth- and Reconciliation Commission, TRC, med biskop Desmond Tutu som ordförande. John Daniel är professor vid universitetet i Durban och ledamot i TRC. Han är en av dem som arbetat på att skriva slutrapporten över TRC:s arbete, som publicerats under hösten.
- Frågan gällde från början vad vi skulle göra med de skyldiga till apartheidårens alla brott. I Zimbabwe, Angola och Moçambique resonerade man som så att det som har hänt har hänt. Vi måste dra ett streck över det. Nu gäller det framtiden. Men så tänkte inte ANC.

Två handlingsalternativ fanns. Skulle man inrätta en krigstribunal för att skipa rättvisa. Eller var sanningen viktigare än rättvisan?
- En krigstribunal var aldrig ett seriöst alternativ, fortsätter John Daniel. Den nationella enheten och försoningsprocessen var viktigare. Det som skett i landet sedan Nelson Mandela släpptes ur fängelset 1990 gick ut på maktdelning och det var viktigt att inte skapa vinnare och förlorare. Många av Sydafrikas värsta brott begicks i grannländerna.
- De flesta offren för Sydafrikas terror var människor i Angola, Moçambique och Zimbabwe, där apartheidregimen inte bara förde krig utan också gjorde ständiga raider och där politiska mord återkommande stod på dagordningen.
Lagen om TRC, Sanningskommissionen, uppstod ur en speciell historisk situation. Den skissades 1994, samma år som det första fria valet hölls, och antogs 1996, efter att ha skrivits om ett hundratal gånger. TRC:s arbete inleddes i slutet av 1996 med syftet att ge en så komplett bild som möjligt av det som skett från mars 1960 (skotten i Sharpville) till maj 1994 (valet).

- Det gällde inte hämnd eller upprättelse utan snarare möjligheten för förövarna att erkänna och för offren att förlåta. Förövarna kan få amnesti i utbyte mot sanningen. TRC har haft flera ambitioner. Till att börja med gällde det att skriva ny historia genom att ta fram en bild av det som verkligen hände.
- Vi har försökt göra bilden så komplett som möjligt, inte minst genom att identifiera inblandade personer och institutioner. Vidare har vi velat hjälpa offren, genom att låta dem få sin historia bekräftad. En särskild amnestikommission, ledd av jurister, avgjorde vilka av förövararna som fick amnesti efter att ha bekänt sina brott. Svårast men också viktigast har varit den fjärde ambitionen, att bidra till försoning mellan människor och folk i Sydafrika.

Vi har inte speciellt onda människor i det här landet. Men vi hade ett politiskt system som var genomsyrat av ondska. Förre premiärministern F W de Klerk hävdade att apartheids övergrepp utfördes av rötägg på olika nivåer. TRC vederlägger den synen och ur kommissionens arbete framträder en skrämmande bild av hur Sydafrika fungerade under apartheid. - Den sydafrikanska staten mördade under 1980-talet systematiskt politiska motståndare. Man sände polis och militär som gick in i människors hem och trakasserade och dödade. Medierna ljög systematiskt. Kyrkornas hållning att "inte blanda ihop politik och religion" underlättade övergreppen. - Apartheids Sydafrika var en kriminell stat, som också bröt mot sina egna lagar. Nu är kommissionens arbete avslutat, utom en del återstående efterarbete. TRC har diskuterats livligt och fått kritik i olika sammanhang. Alla är överens om att kommissionen inte fått tillräckliga anslag för sitt arbete. - Sanningskommissionen kan inte överbrygga klyftorna i samhället. Vi har bara kunnat ta fram fakta och därmed förminskat möjligheten för lögner. Därmed har vi också förändrat det offentliga minnet. Allt har inte varit perfekt. Men vi har haft framgång. Bild: För de unga i Soweto finns hopp om en bättre framtid

Krigen på Balkan har ofta motiverats med historiska argument. Historien och samtiden flöt ihop. 90-talets krig var som en fortsättning av andra världskriget eller än äldre händelser. Olika uppfattningar om historiska händelser blir hinder för förändring, skriver Brian Frost i Struggling to Forgive med undertiteln "Nelson Mandela and South Africa's Search for Reconciliation".
"Men historien kan bli ihågkommen på ett sådant sätt att den inte hindrar framtiden, genom att historiens minne länkas samman med förlåtelse. På detta sätt erkänns sanningen om det förflutna, samtidigt som förlåtelsen befriar människor och folk från det förflutna på ett sätt som förhoppningsvis möjliggör en annorlunda framtid."

Sören Sommelius är kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad

Sanningskommissionens arbete kan studeras också via dess hemsida www.truth.org.za med bl a fullständiga förhörsutskrifter, som ger en naken inblick i apartheids vardag. Desmond Tutu, Sanningskommissionens ordförande, är ärkebiskop och har fått Nobels fredspris för sitt arbete i kampen mot apartheid.

Två barn väntar på sardinerna på flaket till en minilastbil

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---