F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
Detta är José Saramagos verk, en man som vunnit ålderns visdom och som Svenska Akademin just hedrat med Nobelpriset i litteratur för att han "...med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar".Att besöka José Saramagos sidor är att med ens befinna sig i en värld, tidigare otillgänglig, men som vi nu kan tränga in i genom den subversiva, banbrytande stilen, i vilken ordet förvaltar skapandet av nya verkligheter och uppfinnandet av nya symboler. Man skulle kunna säga att José Saramago överräcker ordet till de av historien vanhedrade. I hans böcker korsas alltid två stråk: den officiella retoriken splittrad och invaderad av en marginaliserad retorik, vars eko man knappt urskiljer i historiens blad, medan den i Saramagos texter talar med kraftig stämma.- När jag publicerade Levantado do chão, (ung "Upprest från marken", ej i svensk översättning), ringde en av mina vänner för att säga mig att han inte förstod ett ord av vad jag skrivit. Då sade jag till honom att läsa några sidor högt, så skulle han förstå. Efter ett tag ringde vännen på nytt: nu förstod han. Med detta vill jag inte säga att var och en av er skall läsa mina böcker högt, och trötta ut hela familjen. Det jag vill säga är att ni skall läsa och finna er inre röst. När folk frågar mig varför jag skriver så svarar jag dem: därför att jag talar så. Och för att skriva behöver jag finna rösten som talar i mig.José Saramago debuterade som författare vid 53 års ålder. Försenad. Försenad liksom själva akten att skriva är försening. Hans litterära bana får oss att tänka på att skrivandet är som en kontemplativ reaktion som kommer efter att ha filtrerat upplevelsen, gjutit den i en form, i en tidsrymd, i en stil, i det mest lyckade försöket att skapa litteratur. Det handlar om, som han säger, att finna rösten. Och det tar tid.- När jag började skriva Levantado do chão kände jag att jag verkligen hade en historia att berätta, men att jag inte visste hur jag skulle göra det... och det enda sättet att få svar på den frågan var att helt enkelt sätta sig ner och skriva. Det finns inget annat sätt, det säger mig min erfarenhet som författare och som läsare, att besvara frågan om hur man skall skriva en viss historia än att sätta sig ner och skriva den... och det tog mig tre år innan jag kunde modellera fram berättelsen. Men det var ingalunda oroliga år. Kanske folk väntar sig att få höra att det var en period fylld av lidande... en dramatisk process... i vilken jag var enormt desperat och lidande. Men så var det inte. Jo, jag minns att de första sidorna var problematiska, men efter sida 24, eller var det 23, blev allt annorlunda. Då boken var så gott som färdig såg jag mig tvungen att skriva om de första 24 sidorna så att de skulle passa in i resten av boken. Det som hände var att jag vid sidan 23, eller 24, fann min röst, min egen röst... och denna röst jag kände som min var i realiteten andras röster, tillhörde andra som under åratal berättat för mig sina egna historier, sina och sitt Lissabons historier. Levantado do chão var som att återuppväcka och ge tillbaka berättelserna till sina svunna röster.- Två årtionden av tystnad var nödvändiga för att 1980 varje fras, varje punkt, varje tecken, varje paus av Levantado do chão skulle komma att bygga grunden till det som skulle kallas den samaraganska stilen och som inte är något annat än ett par hundra sidor belägna i korsningen av två stråk av litteratur och historia; ett gemensamt territorium, nästan outplånligt, där de två stigarna korsas men också sammanblandas.
| Liksom en berättare av skrönor och av historia, har också Saramago sett sig konfronteras med fiktionens problem. Att svara på frågan om vad det är jag skall berätta tvingar författaren att tänka sig in i hur händelserna verkligen utspelat sig och, som en konsekvens av detta, fråga sig varför. Denna frågan besvarar Saramago med samma kätteri som kännetecknar alla hans skrifter: "Berätta det som inte har berättats."Och det är just detta som han gör i Baltasar och Blimunda (Memorial do convento) . En bok där Saramago vänder ut och in på, inte bara den officiella historien om byggandet av konventet i Mafra, utan också om den första halvan av 1700-talet i Portugal.I Saramagos berättelse är byggandet av konventet inte så mycket ett verk av kung Joâo V som ett verk av vanliga människor, som har förblivit anonyma i de officiella texterna. Samtidigt, i Saramagos text, beblandas genom fiktionen bilden av det homogena och hegemoniska Portugal med bilden av ett Portugal i konvulsioner, av mångfacetterade och komplicerade relationer, i ständigt gränsöverskridande, av nya män och kvinnor med kraft att skapa sin egen verklighet. |
I detta verk, har Saramago sagt, förkroppsligar motsättningen mellan detta monumentala, av konungen beställda, byggnadsverks tyngd och drömmen om att kunna flyga i en imaginär maskin som manifesteras av tre individer, bilden av ett folk buret av magi, av vidskepelse, av en stark känsla för polemik, av oro, idealitet och utopi som blev möjligt trots tyngden av monarkin och kyrkan: Det handlar om ett portugisiskt folk som trädde in i detta århundrade, säger Saramago sorgset, utan att veta vart de var på väg. Till dessa män och kvinnor, till dem som Saramago definierar som konstnärerna bakom sitt eget stora verk, sitt eget konvent, återlämnar författaren i sin bok den plats som tillhör dem: den som historiens skapare.
Att tala med Saramago, att läsa Saramago, är ett fortlöpande besök hos en litteratur genomsyrad av ett sätt att tänka världen och att tänka på världen. Saramagos ord, skrivna som talade, är inga morallektioner, de är en stämning av människan som de tillskriver ansvaret för en etisk medborgerlig hållning. Det är en fordran som löper över var och en av hans boksidor, var och en av hans bokstäver; Som i A jangada de pedra, (ung. "Stenflotten", ej i svensk översättning), där författaren säger åt Nordeuropa att samarbeta med Sydeuropa, respektera Sydeuropa, resa till Sydeuropa - men inte bara på semester - utan för att ta på sig sitt etiska ansvar.Samma fordran utkristalliserar sig i ramverket till Blindheten (Ensaio sobre a cegueira). En bok i vilken Saramago skapar en spegel av vår tid och mänsklighetens mest djävulska uppfinningar, grymheten och tortyren. Om detta verk säger författaren: "När någon frågar mig hur jag kunde skriva en så grym bok svarar jag dem att verkligheten är än mycket värre."För Saramago är litteraturen en existensövning med vilken han försöker förstå sin plats i historien, därför att, och detta understryker han nästan med indignation, "det handlar inte om schizofreni bara för att jag, då jag skriver, gör mig av med den människa jag är". Enligt vad han själv säger skulle det vara omöjligt för honom att skriva en bok om han inte hade en klar föreställning om meningen med sitt liv. På det sättet är det nödvändigt för honom att skriva de böcker utan vilka hans liv skulle förlora sin mening.- I dag kan jag säga att om jag under de sista tjugo åren har förändrats har det varit tack vare gestalterna i mina böcker. Var och en av dem har haft ett avgörande inflytande på mitt liv. Jag kan till exempel tala om O ano da morte de Ricardo Reis, (ung. "Ricardo Reis dödsår", ej i svensk översättning), en gestalt skapad av Fernando Pessoa som, enligt sin skapare, emigrerade till Brasilien, men om vars återkomst till Lissabon aldrig sades någonting. I min bok låter jag honom återvända för att, om man säger så, han hade några gäss oplockade med mig. En gång hade Reis sagt att "vis vore den som nöjde sig med det spektakel världen utgör". Då bestämde jag mig för att Reis återvände till Europa 1936, just i "ormäggets år", när spanska inbördeskriget bryter ut, den fascistiska milisen formerar sig i Portugal, Italien förklarar krig mot Etiopien, och den nazistiska ockupationen inleds. Då frågar jag Reis: "Jag vill veta hur vis du är. Här har du världsspektaklet."Jag vill inte här förklara hela boken. Jag vill bara säga att efter att ha skrivit den var jag än mer övertygad om att vishet inte består i att nöja sig med det spektakel som kallas världen. | Mer om José Saramago |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
