F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Sjukvårdsklinik på landsbygden i östra Afghanistan

Talibanernas land

annen i hörnet säger ingenting. Han tittar tomt framför sig. Hans kropp är lite hopkrupen och han verkar inte reagera på vad som pågår runt omkring honom. Han har inte ens lagt märke till allt liv och uppståndelse kring den utlänning som kommit till den lilla landsortskliniken. Läkaren på kliniken och hans medarbetare forslar ivrigt undan patienter och mediciner för att bereda den viktiga västerlänningen plats. Personalen verkar skämmas lite för sitt enkla lerhus men ser till att det mycket snart finns te och mullbär på bordet.
Lite beklämd av denna gästfrihet och att jag upptar behandlingsrummet dricker jag snabbt upp mitt te och lyckas få personalen att fortsätta arbeta trots att jag är på besök. Utanför behandlingsrummet står och sitter folk i en kö som fortsätter en bra bit utanför kliniken. Där sitter gamla och unga män i skjortor och pösiga byxor och kvinnor dolda bakom sina burkas. Många har med sig ett eller flera barn med smala axlar och rädda ögon. Barnens gråt blandas bara ibland med ett samtal.

När jag druckit upp mitt te sitter mannen i hörnet fortfarande kvar, på en av de få stolarna och i den åtråvärda skuggan. När jag går förbi tittar han upp på mig och hans ögon får lite liv när han säger "which country?" med en inte alltför stark brytning. Jag svarar att jag kommer från Sverige och vi börjar prata med varandra på en konsensusengelska med mestadels enstaviga ord.
Mannen heter Wakil och det visar sig att han en gång i tiden läste till ingenjör på universitetet i Kabul och där hade snappat upp lite engelska. Han ser ut att vara runt sextio men är troligen snarare i fyrtioårsåldern. Jag har lärt mig att inte fråga för afghaner vet aldrig hur gamla de är. Medan han pratar med mig rättar han till sin lilla huvudbonad och rätar på sig så att hans spretiga och grå skägg visas i dess fulla prakt. Han är mycket fåordig men ivrig att få mig att förstå när han börjar berätta om sig själv. Wakil hade, säger han, en fru och två barn men hustrun och dottern dog för många år sedan i ett ryskt bombanfall mot deras hemby och sonen dog för några år sedan i de interna stridigheterna.
Han fortsätter lakoniskt berätta om hur hans syskon har dött under olika omständigheter och hur han inte har någon kvar.
Familjen och släkten är allt för en afghan och Wakil tittar mig i ögonen och säger att han inte har något att leva för. "Jag lever för att det är Allahs vilja, att trotsa den vore en stor synd", säger han med djupt allvar. Han fortsätter sin berättelse och samtidigt som hans eget liv målas upp för mig får jag hela Afghanistans tragedi presenterad på ett sorgligt komplett sätt.

Afghanistan är ett splittrat och sargat land. Genom historien har det område som i dag är Afghanistan varit en mötesplats för kulturer och folkslag och en skådeplats för många krig. Under kolonialtiden var landet en bricka i maktspelet mellan England och Ryssland och senare mellan väst och Sovjet. 1979 invaderade Sovjet landet och upprättade en marionettregering.
Detta var starten till tjugo års inbördeskrig. Först ett motståndskrig mot den sovjetiska ockupationsmakten, ett segt och blodigt krig som förstörde landets infrastruktur och drabbade civilbefolkningen på ett obeskrivligt grymt sätt. Senare, när Sovjet drog sig ur landet i slutet av åttiotalet, började de löst sammanhållna mujahedingrupperna slåss om den sönderfallande centralmakten med ett styckat land som följd. Ingen litade på någon och landet delades upp i zoner kontrollerade av lokala krigsherrar stödda av något av grannländerna. Striderna fortsatte.
De etniska motsättningarna spelade en stor roll i denna splittring. Pashtunerna, som är den största folkgruppen, dominerar i öst och syd och har oftast haft makten i Afghanistan på något sätt. I norr finns i stället mycket tadzjiker, turkmener och uzbeker och i de centrala provinserna hazarer som är ett mongoliskt folkslag. Dessutom finns en mängd mindre etniska grupper, alla med egna kulturer och eget språk. Den enda riktigt gemensamma faktorn i landet är religionen. Så gott som alla är muslimer och islam genomsyrar vardagslivet hos varje afghan. Islam är en självklarhet för afghanerna och det var islam som ställdes mot "västerländsk dekadens" i striderna mot Sovjet.

Läkarna i samspråk i det obligatoriska terummet på kliniken

1995 dök en ny grupp upp - talibanerna. Återigen användes islam som motiv för uppror. Taliban betyder ungefär "koranstudent" eller bara "student" och talibanerna består av unga män från madrasas, koranskolor. Här undervisas de i islam och den "rätta tolkningen" av de heliga verserna.
De sade sig vilja rena landet från korruption och oenighet. Afghanistan skulle bli en enad islamistisk stat. Med en mycket strikt tolkning av islam och generöst ekonomiskt stöd från Pakistan började de i södra Afghanistan och hade 1997 kontroll över tre fjärdedelar av landet. Talibanernas flesta erövringar har skett utan att skott avlossats, de lokala krigsherrarna har i stället köpts över. Även Kabul intogs nästan utan strid. De senaste månaderna har talibanerna även lyckats inta de viktigaste städerna i norra Afghanistan. De två oppositionsgrupper som finns kvar är nu trängda och talibanerna kan sägas ha den verkliga makten i landet.

Talibanerna är noga med att påpeka att de är en religiös rörelse och inte en etnisk grupp men i praktiken är de pashtudominerade och deras tolkning av islam är närmast släkt med den traditionella pashtuiska. Denna tolkning har sedan varit grunden för den sharia, islamska lag, som införts i landet. Talibanernas sharia täcker varje liten detalj i en människas liv och består av många förbud som låter absurda för en västerlänning. Att en kvinna inte skall lämna hemmet utan lagligt manligt sällskap, alltid bära en burka som täcker ansiktet med ett nät och inte avslöjar några kroppsformer och att alla måste be vid de bestämda tidpunkterna är självklart. Vidare är det förbjudet att sjunga, för barn att flyga drake och för män att ha för kort skägg. All avbildning av levande föremål, t ex genom fotografering, är också förbjuden. Vissa förbud, som till exempel förbudet för kvinnor att arbeta inom annat än sjukvård, har tagit bort möjligheten till försörjning för många familjer, framför allt för de tusentals änkor som finns efter alla år av krig.
Talibanernas hårda regler har dock nästan eliminerat brottslighet. Tjuvar får obönhörligt en hand avskuren och en mördare blir avrättad på samma sätt som han mördade. Ständigt kommer nya regler och hårdare straff. Talibanerna verkar trots konsekvenserna, det försvårade biståndsarbetet och omvärldens protester inte ändra sin intention att omvandla Afghanistan till en i deras ögon ren islamistisk stat.

Det är runt middagstid och som varmast på dagen. Lerväggarna svalkar lite men jag har ändå svårt att hålla koncentrationen och svetten droppar ständigt ned i ögonen när jag skall läsa. Jag har övertalat klinikföreståndaren att jag inte behöver sitta i behandlingsrummet för att arbeta utan sätter mig i det terum som finns i alla afghanska hus. Jag slår upp den första "registration book" i dagens bunt . Här finns alla patienter kliniken har tagit emot registrerade. Varje patient har en smal rad som enda journal där kön, ålder, diagnos och utskriven medicin finns nedskrivet med spretiga bokstäver.

Klinikerna drivs av Svenska Afghanistankommittén och har engelska som språk men med stavningen är det lite si och så. Har frekvensen kvinnor minskat eller ökat på klinikerna sedan talibanernas maktövertagande och vad har hänt med olika åldersgrupper? Det är det jag är här för att utröna och jag börjar gå igenom patienter i april 1996; kvinna 17, malaria, klorokinfosfat 30 tabletter; kvinna 35, huvudvärk, aspirin 10 tabletter; man 20, dysenteri, tetracyklin 16 tabletter osv.
Det är lätt att tro att i ett så krigshärjat land som Afghanistan skulle många patienter vara traumafall men på fem veckor såg jag nästan inga skottskador eller andra krigsskador. Det folk sökte sig till klinikerna för och det folk också dog av var sjukdomar av enkel art - diarré, lunginflammation, malaria. Sjukdomar som skulle kunna förhindras med bättre kost, rena brunnar, latriner och myggnät.
I det traditionella afghanska samhället fanns en stor tilltro till den lokale helbrägdagöraren, en tilltro som nu överförts till västerländsk medicin och framförallt de två magiska botmedlen pillret och sprutan. En patient i Afghanistan tycker sig inte ha fått behandling om han inte har fått ett recept på piller. Helst av allt vill man ha en injektion. Detta har lett till att utanför den kvalificerade sjukvården finns en stor marknad för medicinförsäljning. I basarerna är den farmaceutiska sektionen stor och sjuka kan välja på gröna, gula och blå piller och på en del ställen kan man få infusion av droppvätska (i bästa fall) av valfri färg.

Jag går tillbaka till behandlingsrummet när jag arbetat klart. En kvinna som rullat upp nätdelen av sin burka fäller snabbt ned den igen när hon ser mig komma. Jag får en liten skymt av hennes ansikte och hon vrider bort huvudet och flyttar längre in bland kvinnorna i hörnet. På väg in i behandlingsrummet möter jag Wakil. Han har just varit inne hos doktorn och när han ser mig skiner han upp ; "swedish doctor!" utbrister han och skakar energiskt min hand trots att det var mindre än två timmar sedan vi sågs. Han ber mig följa med in i behandlingsrummet och inleder en kulsprutekonversation med läkaren som utmynnar i att läkaren trött förklarar att Wakil vill att jag skall skriva ut medicin till honom. Som många har Wakil mycket större förtroende för västerländska läkare och det tar ett tag innan jag lyckas övertyga honom om att jag är helt överens med den afghanske läkaren och att medicinen kommer fungera jättebra trots att det är så få tabletter.
På landsbygden i Afghanistan kallas alla som har sjukvårdsutbildning för "doctor" och det blev en titel jag fick trots mina enträgna försök att förklara att jag bara var medicine kandidat. Under sovjettiden fanns ett fungerande universitet i Kabul som var gratis för studenterna och många läkare, av bägge könen, utbildades. Det finns ingen brist på afghanska läkare men en brist på afghanska läkare i Afghanistan och då framför allt kvinnliga. De flesta har flyttat. De akademiker som utbildades på universitetet i Kabul bildade en liten medelklass som i viss mån skaffade sig västerländska värderingar och anammade västerländsk klädesstil. Talibanernas fundamentalism har slagit hårdast mot dessa. Dessutom använder talibanerna Kabul för att statuera exempel och ser där till att deras regler verkligen efterföljs.
Wakil försöker mycket envist bjuda in mig på te till sitt hus. Jag tackar nej och får ett besviket ansiktsuttryck till svar. Av alla egenskaper hos afghaner är kanske gästfrihet den mest framträdande och vart man går möts man av erbjudanden om te, mat eller frukt. Det hände att jag bodde hos fattiga familjer och som en självklarhet slaktade de en av sina få kycklingar och bjöd mig på tillsammans med det bästa hushållet kunde erbjuda.

Det var dags att åka vidare och vi klättrade upp på flaket till pickupen. Dr. Saidal var den läkare som var min guide och tolk under besöken på klinikerna och under färden på obefintliga vägar, över floder och med otaliga punkteringar började vi prata om landet, kriget och religionen. Saidal berättade med förklarande ton att islam om den tolkas rätt ger svar på varje fråga om livet och rätt och fel. Han ger exempel ur Koranen och förklarar hur de skall tillämpas, jämför med andra religioner och är mycket påläst. Han tar många verser bokstavligt och lägger fram bevis för det.
Han berättar hur han under kriget många gånger sett martyrer som dött när de kämpat för en sann sak eller varit oskyldiga och berättar att han som läkare kan garantera att dessa kroppar inte ruttnar. Saidal säger också att han vet om att sovjetiska trupper hade speciella sprutor de använde för att kroppar skulle ruttna trots att de var martyrer. Jag försöker dölja min skepsis mot de senaste påståendena och vi fortsätter prata i flera timmar medan vi far fram över de afghanska slätterna med snöklädda berg som kuliss.
Tvärs genom Afghanistan löper den jättelika bergskedjan Hindu Kush med några av världens högsta berg. Landskapet i östra Afghanistan växlar mellan stora platåer och mäktiga massiv. De krafter som skapade dessa enorma berg är fortfarande aktiva och i februari i år skedde ett kraftigt skalv som dödade över 5.000 människor. Det var vinter och kallt och trakterna svåråtkomliga. Afghanistan verkar ständigt drabbas av nya olyckor och senare på våren kom ett nytt skalv, ånyo med tusentals dödsoffer.

Talibanerna har nu makten över nästan hela Afghanistan och de har skapat den stabilitet folket så länge har längtat efter men samtidigt får befolkningen i allt större grad leva under talibanernas fundamentalistiska ok. Det är viktigt att komma ihåg att de flesta folkgrupper alltid levt med religiösa regler men talibanernas fundamentalistiska och oresonliga dekret leder till ett ökande missnöje och frågan är hur långt de kan gå. De etniska konflikterna blir inte heller lösta av att talibanerna får den militära makten. Nyligen skedde under talibanernas regi en massaker på hazarer i norra Afghanistan vilket speglar de motsättningar som finns och som skulle underminera varje centralmakt byggd på endast en etnisk grupp. Om det skall bli fred i Afghanistan krävs också att grannländerna slutar pumpa in pengar till landets olika parter, ett scenario som i dag verkar otroligt framförallt efter USA:s bombningar av misstänkta terroristbaser i de östra delarna. Konflikten mellan Iran och talibanregimen var nu i sommar tidvis farligt nära kokpunkten.
Jag har besökt en ny klinik. Jag bodde hos föreståndaren och vi pratade om möjligheterna till fred till sent på natten medan vi drack te. När jag nu skall lämna kliniken nästa dag säger han som avslutning på diskussionen "jo kanske, insh'Allah (om gud vill), blir det fred till slut, och glöm inte säga till regionkontoret att tetracyklinet är slut".

Saidal och jag skall också skiljas åt och innan jag skall gå upp på flaket ger han mig en lapp med den muslimska trosbekännelsen. Han ber mig säga den innan jag dör för det vore en stor synd om en så god människa som jag inte fick chansen att komma till himlen. Smickrad av omtanken och än en gång överväldigad av detta land med dess varma, kompromisslösa, gästfria och hårda invånare skumpar jag återigen fram över det karga landskapet.

Majoriteten av afghanerna är jordbrukare och bor på landsbygden. Här bland klippiga berg och torra slätter ligger bördiga dalar där marken ofta ger skörd tre gånger om året. Förutom odlingarna av ris och vete har många bönder odlingslotter med opiumvallmo som i juni månad står kala när blomman har fällt sina blad och bara kapseln med sina inristade fåror står kvar. Afghanerna själva skulle aldrig använda opiumprodukter då det är mot deras tolkning av islam, en tydlig kontrast mot t ex Iran. Traditionellt afghanskt jordbruk använder sinnrika och avancerade bevattningssystem som tar år att bygga. Dessa är ofta förstörda eller igenslammade efter krigsåren och jordbrukets avkastning är inget av vad det skulle kunna vara. Eftersom de flesta bor på landsbygden och både infrastruktur och kommunikationsmöjligheter är minimalt utvecklade har centralmakten, vilken den än varit, alltid haft liten kontroll över de breda folklagren. Även talibanerna har sin makt koncentrerad till städerna. På landsbygden fortgår livet mest som det alltid gjort. Men det som märks på landsbygden efter talibanernas maktövertag är att det faktiskt är fred i de områden de kontrollerar. Det finns inga rövarband och inga lokala stridigheter. Ett faktum som lokalbefolkningen uppskattar och har lett till det stöd som talibanerna trots allt har på många ställen. Men fred är bara början. Hela landet måste byggas upp på nytt med brunnar och bevattningskanaler, skolor och folkhälsovård. Något som kommer att ta tid och kosta pengar.

Svenska Afghanistankommitten (SAK) är en av de största hjälporganisationerna i Afghanistan och gör mycket nytta på många plan. SAK nås vardagar på tel 08-660 73 20 Postgironumret är 90 07 80-8

På besök hos en välbärgad afghansk familj. Artikelförfattaren i mitten.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---