F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
 | Tempelherreorden började som en liten religiös milis. Uppdraget bestod i att skydda pilgrimer på vägen mellan Jerusalem och Jordanfloden mot rövare. Nästa steg blev effektförvaring - mot avgift. Därefter bankrörelse, den första i vår kulturkrets. Riddarna var dessutom de kristnas bästa soldater, de enda som araberna verkligen fruktade - och munkar.  När vi nu möter Arn Magnusson, eller Arn de Gothia, är han förstås en helt annan människa än den 17-årige idealist som en gång lämnade Västergötland för att döda "alla" saracener. Han talar perfekt arabiska, är väl inläst i Koranen och ser, liksom många av hans ordensbröder, samlevnad i fred med araberna som den enda möjliga framtida politiken för de kristna i Palestina.Vi möter honom när han just återvänt från "hedersuppdraget" att trots sin relativt framskjutna ställning (han är ungefär överste) samla in och döda några rånare som härjat längs Jordan. Vi ser honom genom hans väpnares ögon. De rider mot maktens hjärta, Tempelherreordens huvudkvarter i Jerusalem.
|
Ett utdrag ur Jan Guillous roman
TEMPELRIDDAREN
Men när han såg Jerusalems murar i den nedgående solen, världens mitt, torna upp sig framför dem var det ändå som han kände bävan, och som han frös och håren på hans täckta underarmar reste sig. Strax var dock hettan tillbaks i hans ansikte.Deras ritt hade varit mycket hård, hans herre Arn hade bara unnat dem en kort vila mitt på dagen och de hade ridit under tystnad utan andra uppehåll än de som då och då behövdes för att stiga av en stund och rigga om den otympliga lasten på hästarna. De sex liken hade stelnat i egendomliga ställningar och allteftersom solen stigit och hettan ökat hade de samlat allt större moln av flugor kring sig. Men liken var inte det besvärligaste att hantera, de kunde tvärtom böjas till för att foga bättre in i lasten. Däremot hade rövarnas byte i den lilla grottan varit ansenligt och svårlastat. Där fanns allt från turkiska vapen till kristna nattvardsskålar i silver, siden och brokad, smycken och frankiska rustningsdetaljer, sporrar i silver och guld, blåa stenar av den egyptiska sorten och ädla stenar som Armand inte kände till i violett och blågrönt, små guldkrucifix i kedjor av allt från läder till gediget hamrat guld; enbart därigenom kunde man räkna in mer än ett tjog troende själar som nu, frid över dem, måtte befinna sig i paradiset eftersom de mött martyrdöden på väg till eller från den plats där Johannes Döparen sänkte Herren Jesus Kristus i Jordans vatten.Armands tunga hade svällt så att den kändes som ett tjockt läderstycke i munnen och den var torr som ökensand. Det var inte så att deras vatten hade tagit slut, för varje steg hästen tog hörde Armand kluckandet i lädersäcken vid sin högra länd. Men det var Regeln. En tempelriddare behärskade sig. En tempelriddare måste kunna utstå det andra inte kunde utstå. Och i all synnerhet kunde inte en sergeant dricka utan sin herres tillstånd, lika lite som han kunde yttra sig utan att bli tilltalad eller göra halt utan order.Armand anade att hans herre Arn plågade sin sergeant inte utan avsikt, eftersom han ju också plågade sig själv. Något hade det med morgonen att göra. Den morgonen hade han svarat sanningsenligt som regeln krävde. Frågan han fått var om han ville bli upptagen som riddare och bära den vita manteln. Hans herre Arn hade bara nickat tankfullt åt hans svar utan att visa några känslor och sedan dess hade de inte yttrat ett ord. De hade ridit elva timmar med bara en kort stunds uppehåll för vila, de hade stannat då och då när de fann vatten att ge hästarna, men inte sig själva och allt detta hade de genomfört under en av årets hetaste dagar. Den sista timmen hade Armand sett hur hästarnas muskler i bakbenen darrade i varje steg när de flyttade sig framåt, också för hästarna hade detta varit en mycket svår dag. Men det var som om Regeln gällde även för tempelherreordens hästar. Man gav aldrig upp. Man lydde order. Man uthärdade det som andra inte kunde uthärda.När de äntligen närmade sig den port i stadsmuren som kallades lejonporten kom det för en kort stund som en dimma framför Armands ögon och han fick gripa tag i sadelknappen framför sig för att inte falla av hästen. Men sedan tog han sig samman, om inte annat av nyfikenhet att se det tumult som uppstod vid stadsporten när han och hans herre och deras ovanliga last närmade sig. Eller om det var för att han trodde att han mycket snart skulle få dricka, i vilket han misstog sig.Vid stadsporten stod vakter som var kungens knektar men också en tempelriddare och hans sergeant. När en av de kungliga knektarna gick fram mot Arn de Gothias häst för att ta den vid tygeln och förhöra sig om ärende och rätt att inträda i staden drog den vitklädde tempelriddaren bakom honom genast sitt svärd och höll det i hans väg och beordrade sin sergeant att fösa undan nyfikna. Och så red Armand och hans herre in i världens mitt utan att behöva yttra ett ord, ty de tillhörde Guds heliga armé och de löd under ingen människa på jorden utom den Helige Fadern i Rom. Ingen biskop, inte ens patriarken av Jerusalem, ingen kung och inte ens kungen av Jerusalem behövde en tempelriddare lyda. Än mindre några kungliga knektar.Sergeanten från stadsporten ledde dem genom smala stenlagda gator bort mot tempelplatsen medan han då och då föste undan gatpojkar och andra nyfikna som ville flockas kring deras last för att spotta på liken om de var kristna eller se om de kände igen någon av de döda om de var otrogna. Det surrade av en mängd främmande språk runt Armands huvud, han kände igen arameiska, anneniska och grekiska, men många andra språk kände han inte.När de närmade sig tempelplatsen red de inte upp utan ner mot stallarna som låg under hela Templum Salomonis. Där nere fanns ett högt valv förbyggt med stora träportar och där stod nya vakter som alla var sergeanter i tempelherreorden.Nu steg Armands herre långsamt av sin häst, räckte tyglarna till en av de höviskt väntande sergeanterna och viskade någonting, innan han vände sig mot Armand och med skrovlig röst beordrade avsittning och häst vid tygel. En vitklädd tempelriddare kom skyndande och bugade mot Arn de Gothia, som bugade tillbaka, och sedan fick de stiga in i de väldiga stallarnas långa rader av pelarkolonnader. De stannade en bit in där det fanns ett bord och skrivdon och grönklädda underkaplaner som förde bok. Herr Arn och hans riddarbroder i vitt förde ett kort samtal som Armand inte hörde något av och sedan fick sergeanterna börja lasta av och göra sig beredda att visa föremål på föremål för skrivarna, medan Arn tecknade åt Armand att följa med.De gick genom de oändliga stallarna. Armand hade hört någon säga att här kunde man hålla 10.000 hästar, vilket föreföll honom överdrivet, medan däremot det som någon annan sagt verkade helt riktigt, att stallarna var så stora att ett pilskott på längden och ett på bredden var deras mått. Det var mycket vackert och det var överallt rent, inte en hästlort ute i gångarna, inte ett halmstrå, bara ren stenläggning. I rad efter rad stod hästar som antingen befann sig i sina egna drömmar eller ryktades, skoddes, vattnades och fodrades av en armé av brunklädda stallbetjänter. Här och var stod också en svartklädd sergeant och arbetade med sin häst, eller en vitklädd riddarbroder med sin. Varje gång de gick förbi en sergeant bugade sig Armand. Varje gång de gick förbi en tempelriddare bugade sig Arn. Det Armand såg var en makt och en styrka han aldrig kunnat föreställa sig. Han hade bara varit en gång tidigare i Jerusalem, för att besöka Heliga Gravens kyrka med en grupp rekryter; alla rekryter måste någon gång ha besökt den Heliga Graven. Men han hade aldrig varit inne i tempelriddarnas själva kvarter i Jerusalem och trots alla rykten han hört var detta oändligt mycket större och mäktigare än han kunnat föreställa sig. Enbart värdet i guld för alla dessa sköna och välskötta hästar av arabiskt eller frankiskt eller blandat blod skulle räcka för att bekosta en stor armé.När de kommit längst bort i stallarna fanns smala vindeltrappor som ledde uppåt. Armands herre verkade som om han hittade som i sin egen handflata, han behövde inte fråga någon om vägen och han valde den tredje eller den fjärde trappan utan att tveka och så gick de under tystnad uppåt i mörkret. När de plötsligt kom ut på en stor gård bländades Armands ögon av allt ljus när den nedgående solen blixtrade i en stor kupol i guld och en något mindre i silver. Hans herre stannade och pekade men sade ingenting. Armand korsade sig inför den heliga synen och sedan häpnade han, nu när han stod på så nära håll, av att se att den gyllene kupolen som han bara sett på avstånd var täckt av rektangulära plattor av något som måste vara gediget guld. Han hade alltid trott att det varit tegel som glaserats i guldfärg. Ett helt kyrktak i rent guld var något som fick tanken att svindla.Hans herre sade fortfarande ingenting, men tecknade efter en stund att de skulle gå vidare och Armand fick nu följa med in i en avskild värld av trädgårdar och springbrunnar mellan ett gytter av hus i alla färger och byggnadsstilar. En del såg ut som saracenska hus, andra som frankiska, en del var strikt vitkalkade, andra klädda i blått, grönt och vitt saracenskt glaserat kakel i synnerligen okristliga mönster. I just några sammanbundna hus av den typen med små rundade men blott vitkalkade kupoler gick de nu in, Armand två steg bakom sin herre.De stannade utanför några trädörrar som såg precis likadana ut, tre eller fyra dörrar i vit färg med tempelherreordens röda kors på utsidan, dock inte större än en handflata. Då vände sig Arn om och såg forskande och lite roat på sin sergeant en stund innan han sade något. Armand kände sig fullkomligt tom i huvudet, han hade inte den ringaste aning om vad som skulle ske, han visste bara att han skulle få en order som han måste lyda. Han höll på att förgås av törst."Nu min gode sergeant skall du göra som jag säger, det och ingenting annat", sade Arn till slut. "Du går in genom den här dörren. Där finner du ett rum som är tomt sånär som på en träbänk. Där skall du..."Arn tvekade och harklade sig, han var för torr i munnen för att kunna tala utan svårighet."Där skall du ta av dig alla dina kläder. Alla dina kläder, vapenskjortan, ringbrynjan, hosorna, skorna och... och till och med din yttersta lammskinnsgördel kring den orena delen av manskroppen och mer än så, även den innersta delen av lammskinnsgördeln som du aldrig tar av dig. Och sen skall du slutligen ta av dig innerskjortan som du bär under brynjan och skärpet ikring den så att du står där alldeles naken. Har du förstått vad jag nu säger dig?""Ja herre, jag har förstått", viskade Armand rodnande och sänkte sitt huvud och måste sedan anstränga sig för att få sin torra mun att pressa fram fler ord. "Men du säger, herre, att jag skall ta av mig alla kläder... Regeln säger ju...?""Du är i Jerusalem, du är i den heligaste av städer i det heligaste av våra kvarter i hela världen och här är andra regler!" klippte Arn av. "Nå, när du nu gjort detta som jag sagt dig stiger du in genom nästa dörr in i nästa rum. Där finner du vatten där du kan sänka ner hela din kropp, där finner du oljor som du skall använda och du finner ting för din tvagning. Du skall tvaga dig, du skall nedsänka din kropp helt i vatten, också ditt hår, och du skall göra dig helt ren. Du har förstått allt jag säger?""Ja herre, jag har förstått. Men Regeln...?""I det inre av rummet skall du tvaga dig", fortsatte Arn obekymrat som om han nu inte längre hade svårt att tvinga orden genom sin torra mun, "och du skall syssla med detta så länge att du ser mörkret sänka sig, ja det finns fönster där inne. Och när mörkret sänker sig och du hör muezzin, de otrognas böneutropare, hävda att 'Allah är störst' och vad de nu skriker, så skall du gå tillbaks till det yttre rummet. Där finner du nya kläder, fast av samma slag som du kom med. I de kläderna skall du klä dig. Jag väntar ute i korridoren här där vi står nu. Har du förstått allt det här?""Ja, herre.""Bra. Då har jag bara en sak till att säga dig. Du kommer att tvaga dig med vatten, du kommer att nedsänka hela din kropp i vatten, du kommer att ha vatten runt dig och över dig och en stor mängd därtill. Men du får inte dricka en droppe. Lyd!"Armand kom sig inte för att svara, han var alldeles för häpen. Hans herre hade redan svängt på hälen och tagit ett långt steg mot dörren intill och var på väg in. Men just som han skulle försvinna ur Armands syn kom han på något, stannade, vände sig om och log."Oroa dig inte, Armand. De som byter dina kläder kommer aldrig att se dig naken, de vet inte ens vem du är. De bara lyder."Och så försvann tempelriddaren ur Armands synhåll bakom en beslutsamt stängd dörr.Armand stod först alldeles stilla. Han kände hur hjärtat bultade i bröstet inför de märkliga instruktioner han fått. Men så tog han sig samman och steg in i det första rummet utan att tveka. Det var som hans herre hade sagt, där fanns inget annat än en träbänk och ytterligare en dörr. Golvet var skinande vitt, väggarna var klädda i himmelsblått kakel utan några mönster, taket var i vit kalk och höjde sig i en liten kupol med ljusgluggar i stjärnmönster.Han lade först ifrån sig sin stinkande mantel som han burit över vänster arm liksom sin herre. Han spände av sig svärdet och drog sedan av sig den solkiga och blodiga vapenskjortan. Så långt tvekade han inte. Det var inte heller så egendomligt att dra av sig ringbrynjan och de brynjeklädda hosorna och därmed de stålklädda skorna som hängde ihop med hosorna.Men sedan, när han stod i sin våta svettstinkande underskjorta tvekade han. Order var dock order, han drog av sig underskjortan och dess skärp, tvekade på nytt inför sina dubbla lammskinnsgördlar, men blundade och knöt av dem båda. Så stod han en stund innan han vågade öppna ögonen, fullständigt naken. Det var som i en dröm och han visste inte om det var en ond eller en god dröm, bara att han måste gå vidare, att han måste lyda. Han ryckte manligt beslutsamt upp dörren till nästa rum, steg in och slog fort igen den bakom sig medan han blundade på nytt.Det han sedan såg, när han tvingade sig att öppna ögonen på nytt, var som ett överfall av skönhet. Rummet hade tre rundade valvbågsfönster med träjalusier där ljus kom in men inte ut. Man kunde se några av Jerusalems torn och spiror och dessutom höra alla ljuden ute från staden; några duvor fladdrade förbi med smattrande vingar ute i sommarkvällen. Men naturligtvis kunde ingen se in i mörkret bakom dessa högt belägna träspjälor.Rummets väggar var dekorerade i blå-grön-svart-vita saracenska mönster som påminde om väggarna på kyrkan med guldkupolen där ute. Tunna pelare bar upp rummets valv och pelarna var i vit marmor med form som om de vridits upp från golv till tak, golvet var i svart glaserat kakel och i rent guld, lagt i schackrutsmönster, varje platta av dubbel handsbredd. Till vänster i rummet fanns en stor urholkning fylld med vatten och trappsteg ner i något som såg ut som en liten damm som gott kunde ha rymt två hästar och till höger i rummet samma sak. På två bord med inläggningar i pärlemor som bildade skrift på arabiska mitt mellan de två dammarna stod en uppsättning med silverskålar med oljor i olika ljusa färger och där brann två små oljelampor som också var i silver. På en bänk i mandelträ med inläggningar i svart afrikanskt trä och rött rosenträ låg stora vita tygstycken.Armand tvekade. Han upprepade mumlande för sig själv den tillsägelse han fått och måste lyda. Han gick osäkert fram till en av de två dammarna och trappstegen som ledde ner i den och steg ner till knäna, men ångrade sig fort. Det var alldeles för hett; nu såg han också hur det ångade över vattenytan. Han gick då över till den andra dammen och släppte våta fotspår efter sig i golvets ljumma guld och prövade på nytt. Där var vattnet svalt som en bäck och han steg ner till låren och stod så en stund oklar över vad han borde göra härnäst. Han betraktade försiktigt sin kropp. Händerna var helt bruna en bit upp på handlederna, allt det andra han såg var vitt som måsarnas fjädrar hemma vid floden i Gascogne. Längs armarna såg han ränder av salt och smuts som här och var lagrat sig i små veck och gömmor. Han tänkte på att Regeln förbjöd varje form av njutning men tänkte samtidigt på att han måste lyda; och så steg han ner för alla trappstegen och sänkte utan att längre tveka hela sin kropp i det svala vattnet medan han gled ut en bit i dammen och svävade så som han nu erinrade sig att man kunde göra. Han såg framför sig hur han badat i floden nedanför borgen hemma i Gascogne, på den tiden ingenting var annat än lek och inga moln fanns på himlen och livet alltid skulle levas i Gascogne och krig inte fanns. Av ett infall dök han, fick vatten i näsan och reste sig frustande upp mitt ute i dammen. Han tog ett prövande simtag men kom genast fram till en blådekorerad kakelkant. Han dök ner och sköt sig med fötterna genom vattnet mot den andra kanten, men blundade dumt nog och slog huvudet hårt mot kaklet på andra sidan. Han gnydde, svor inte eftersom det var mot Regeln, reste sig och gned sig över det onda i svalen. I nästa ögonblick kände han sig plötsligt lycklig på ett sätt som han inte kunde förstå, svepte sin kupade hand ner mot vattenytan och slog in en handfull vatten i munnen. Men han fann sig genast och spottade skräckslaget ut det förbjudna, försökte torka bort det sista vattnet med pekfingret sträckt över tungan; han var ju förbjuden att dricka.Han undersökte de olika oljorna på bordet mellan de två dammarna, smörjde försiktigt in sig över alla delar av kroppen som man kunde vidröra utan synd, prövade sig fram mellan de olika färgerna i skålarna till det han trodde han skulle ha i sitt hår, och var till slut insmord överallt. Då steg han på nytt ner i den svala dammen och tvagade sig, sänkte sig helt under vatten och tvagade även sitt hår och skägg. Sedan låg han stilla en stund och flöt i vattnet och stirrade upp i de saracenska mönster som smyckade kupolen i taket. Det var som ett förmak till paradiset, tänkte han.Efter en stund tyckte han det kändes kallt och prövade att gå över till den varmare dammen, som nu svalnat till så behaglig temperatur att det kändes som att stiga ner i ingenting till en början. Han rös till och skakade i kroppen som en hund eller en katt. Sedan låg han stilla i detta ljumma ingenting och kom sig för att tvaga sig även på de orena ställen på kroppen där man inte fick vidröra sig, och utan att kunna hindra sig själv syndade han så att han visste med sig att det första han måste tänka på när han kom tillbaka till borgen i Gaza var att bikta sig för detta, som han ändå kunnat avhålla sig från under mycket lång tid.Han låg drömmande länge och alldeles stilla i vattnet som om han svävade i sina drömmar. Han var här i paradisets förmak men samtidigt långt borta, hemma i sin barndom vid floden i Gascogne på den tiden världen var god.Det gälla ogudaktiga ljudet från de otrogna som skrek ut sin bön över stadens skymning fick honom att vakna upp som vid alarm och han tumlade skräckslaget och fylld av dåligt samvete upp ur vattnet och grep efter de mjuka vita tygstycken som fanns för att torka sig, han utgick från att det var avsikten med de vita tygerna.När han gick ut i det lilla förrummet var alla hans gamla kläder borttagna, till och med filtlagren han burit närmast under brynjan. Där låg en ny svart mantel av precis samma slag som han burit med sig in i Jerusalem, och nya kläder som i vart stycke visade sig passa honom precis. Han var en sexa i allt utom i fötterna där han hade sjuor, men även det hade hans okända bröder tänkt på.Snart kunde han stiga ut i korridoren utanför de båda förunderliga rummen med sin mantel över armen. Där ute väntade hans herre Arn, även han i helt nya kläder men med manteln med den svarta randen som visade hans grad spänd runt halsen och skägget kammat; deras kortklippta hår kunde man lätt gnida till med bara handen."Nå min gode sergeant", sade Arn med helt uttryckslöst ansikte, hur behagade dig detta?""Jag lydde order, jag gjorde allt du sa, herre", svarade Armand osäkert med sänkt huvud och med en plötslig rädsla inför den uttryckslösa blicken från Arn, som om han hade satts på prov och misslyckats."Fäst din mantel och följ mig, min gode sergeant!" sade Arn med ett litet muntert skratt, dunkade Armand lätt i ryggen och började skynda nedåt korridoren. Armand hastade efter medan han trasslade med att få sin mantel på plats utan att förstå om han brutit mot någon regel eller om han undgått att förstå något skämt.Arn, som tycktes hitta utan att tveka överallt bland dessa oändliga korridorer och trappor och små gårdar mellan springbrunnar och förbommade hus som verkade som privata bostäder, tog sin sergeant ner till Templum Salomonis. De kom ner genom någon sorts bakväg och steg plötsligt som från ingenstans in i den långa stora hallen som var täckt med saracenska mattor och där en mängd skrivpulpeter och bord stod i långa rader fyllda med män i grönt, trons väktare, män i brunt som antagligen var arbetsfolk, men också vitklädda riddare som skrev och läste eller hade möten med många sorters främmande män i världsliga kläder. Arn ledde sin sergeant förbi allt detta världsliga längst bort där vita grindar avgränsade en stor rotunda med hög kupol. Det var själva kyrkorummet, Tempelherreordens allra heligaste.När de gick fram till det stora högaltaret med korset längst bort under kupolen droppade det fortfarande vatten från deras skägg ner på den kala marmorn i vitt och svart med stora stjärnmönster. Vid högaltaret föll de på knä, Armand gjorde som sin herre i allt och fick nu en snabb viskande instruktion att dra tio Pater Noster och ett personligt tack till Guds Moder för att de kommit lyckligt hem från sitt uppdrag.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
