F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

är höststormarna drabbade Jyllands västra kust var tid för skörd. Att skörda vrak var visserligen något som människorna i fiskebyarna längs den långa sandiga kusten räknade som sin uråldriga rätt, men kung Valdemar hade nu förbjudit var och en att hämta vrakgods utom munkarna från Vitskøl. Kungen hade funnit att han med detta beslut sköt flera fåglar med en pil. Att skörda vrak var ingen ofarlig syssla därför att den som trott sig göra ett gott fynd lätt kunde finna att någon annan, som kommit bara något senare, nog tyckte att man borde dela. Eller ledde det till att bönder och fiskare slog ihjäl varandra och att den rikedom som havets gudar ofta skänkte då gick till spillo.
Men nu när munkarna fått denna vrakskörd som sitt privilegium med kungligt sigill så skulle det bli bättre ordning, och de som hade som yrke att skörda fisk skulle ägna sig helt och hållet åt den saken till fördel för alla. Ty munkarna var i mycket bättre förstånd än alla andra att veta vad man skördade och att se till så att det kom till god nytta. På så vis skulle också havets gåvor komma till användning på ett bättre sätt. Det var ju mycket klokare att munkarna räddade godset och satte det i gott skick och sen sålde det till män som hade sämre förstånd, än att okunniga män lät mycket av det goda förstöras och förfaras. Det kunde förefalla som en klok kunglig nyordning.
Men inte alla människor längs kusten fann det rätt och riktigt att bara överge de seder man tillämpat sen uråldrig tid. Det fanns de som sade att munkarna gick fram som en svärm Egyptens gräshoppor över vart vrak de fann och inte lämnade minsta sak synlig för ögat kvar på platsen. Det fanns sanning i sådana påståenden, men också avund. För munkarna på Vitskøl behövde för det mesta inte göra sig så stor brådska i sitt arbete, annat än brådska som bestämdes av vädrets makter. De kunde arbeta lugnt och metodiskt i dagsljus, men de kunde också, till skillnad från alla andra människor i kustlandet, tillgodogöra sig allt de fann och inte bara rota fram det som såg dyrast ut och lättast att transportera i en strandad last. Munkarna bar hem allt de fann till sin Vitae Scholae, sönderslaget virke till ved, hela bordläggningar och master som byggnadsmaterial till egna båtbyggen, ull till de egna spinnerierna, utsäde till fälten eller råg och vete till försäljning, skinn och läder till skinnverkstäderna, stångjärn till smedjorna, tackel och tåg till byggnadsställningar, smycken och dyrbarheter till Rom, allt kunde de finna användning för. Men de gjorde också något som kustens gamla vrakskördare aldrig skulle ha befattat sig med. Alla döda som de fann gav de en kristlig begravning.
En sådan skördetur från Vitskøl kunde ta uppåt tio dagar. Det mesta transporterades på tunga oxkärror och den myckna lasten gjorde i regel återfärden dubbelt så långsam som utfärden.
Broder Guilbert var alltid med på dessa foror, vilket inte bara berodde på hans väldiga styrka som ofta kunde komma väl till pass, utan också på att han tillsammans med Arn kunde rida långa sträckor längs stränderna på kort tid. När foran från Vitae Scholae kom fram till sandstränderna vid kusten slog man läger och sedan red Arn och Broder Guilbert åt varsitt håll för att skaffa kunskaper om varthän man borde fortsätta i nästa steg. Broder Guy le Breton var förstås också alltid med, eftersom ingen på Vitae Scholae visste så mycket om havet, dess faror, dess frukter och dess väder som han. Annars fick bröderna turas om enligt ett schema som Fader Henri gjorde upp. Nästan alla bröder var angelägna om att få delta i dessa foror till havet, eftersom det var ett helt nytt arbete och då havet var skönt att skåda och det var så spännande att se vad Gud tagit med ena handen från sjöfarare för att ge med andra handen till hans trägnaste i örtagården.
Arn var dubbelt tacksam för att han alltid fick vara med. Han fick rida så fort han ville på Chamsiin längs de oändliga sandstränderna, helst just ovanför vågornas brott där sanden var blöt men hårt sammanpackad och slät så att Chamsiin fick gott fäste och klar syn och kunde flyga fram i en så rät linje att det för den lätte ryttaren i sadeln inte kändes som att rida vanligt utan som att drömma sig framåt, eftersom hästens galoppsprång var så utdragna på längden att sadelns rörelser upp och ned nästan försvann. Arn fick alltså göra något av det han helst ville göra. Men samtidigt var det ett viktigt arbete han utförde åt sina bröder och på så vis var det som att sjunga, på den tiden han kunde göra det.

En gång under Arns andra år som kunskapsryttare vid vrakskörden hände något oerhört. I den glesa tallskogen en kvarts rast från havet blev foran från Vitae Scholae överfallen på hemvägen av berusade rövare. Några stigmän var de kanske inte, snarare besvikna vrakplundrare som suttit i någon av de närliggande byarna, druckit för mycket öl och hetsat upp sig över att feta munkar nu stal det som rätteligen tillkom havets folk. Men de var beväpnade med några lansar och svärd och en av dem, som satt på en kort och bastant nordisk häst, svängde hotfullt med en gammaldags spjutyxa i händerna.
De tunga ekvagnarna med stålskodda hjul stannade med ett kvidande. Munkarna gjorde inte min av att fly men sänkte sina huvuden i bön. Mannen med spjutyxan manövrerade klumpigt sin häst mot Broder Guilbert, som ridit först i foran med Arn snett bakom sig. Arn gjorde genast som Broder Guilbert, svepte av sig kåpans huva och sänkte huvudet i bön, fast han var osäker på vad han skulle be för. Men strax skrek mannen med spjutyxan åt Broder Guilbert att alla skulle maka sig undan från vagnarna för att här kom de som rätteligen ägde havets skördar. Men Broder Guilbert svarade inte, eftersom han fortfarande bad, vilket gjorde mannen med spjutyxan både osäker och arg och fick honom att på mycket grovt språk säga att här hjälptes det inte med några böner för nu skulle godset lastas av vagnarna och det ögonaböj.
Då svarade Broder Guilbert lugnt att han naturligtvis inte bett för något så simpelt som vrakgods utan att han bett för de förvillade männens själar nu när de stod i begrepp att göra sig olyckliga för resten av sin jordiska tid. Först blev mannen med spjutyxan häpen, men sen ännu mera vred så han manade fram sin häst och måttade ett väldigt hugg mot Broder Guilbert.

Arn som satt på Chamsiin bara några meter därifrån kände nu instinktivt vad Broder Guilbert skulle göra och åtminstone i det första momentet fick Arn rätt. När den berusade vrakplundraren höjt sin spjutyxa, fattat den med båda händerna och riktade sitt hugg snett nedåt, ett hugg som skulle ha dödat om det träffade, så gjorde Broder Guilbert två små nästan osynliga skänkelrörelser som fick Nasir att snabbt som en orm förflytta sig ett steg åt sidan och ett steg bakåt. Mannen med spjutyxan högg följaktligen i tomma luften och drogs av sin egen rörelse ur sadeln och ett halvt varv runt i luften innan han dunsade i marken på rygg.
Hade detta nu varit en övning mellan Arn och Broder Guilbert och det följaktligen varit Arn som kravlat där nere på marken så hade han i nästa ögonblick känt Broder Guilberts fot över sin svärdshand, fått sig vapnet fråntaget och därefter en utskällning.
Men nu satt Broder Guilbert kvar med händerna knäppta framför sig och med Nasirs tyglar i ett mjukt grepp mellan sina lillfingrar.
Den förnedrade rövaren kravlade sig svärjande på fötter, grep på nytt sin spjutyxa och anföll nu genast till fots, vilket slutade på samma sätt. Han sprang fram mot Broder Guilbert, måttade ett väldigt hugg och fann sen att han huggit i luften på nytt och på nytt slagit sig själv till marken av sin egen tyngd. Hans medbrottslingar kunde inte avhålla sig från skratt, vilket gjorde honom än mer rasande.
När han greppade sin spjutyxa en tredje gång höll Broder Guilbert lugnande upp sin handflata mot honom och förklarade att ingen skulle motsätta sig tjuvnad om det nu bara var det som var avsikten med överfallet. Men han ville en sista gång varna för att genomföra något sådant.
"Du har att välja mellan följande", förklarade han lugnt medan han lät Nasir röra sig på stället som för att visa att nya utfall skulle bli meningslösa. "Antingen stjäl ni nu vad ni kom för att stjäla. Vi varken kan eller vill hindra er med våld. Men betänk då att ni alla har försvurit er åt Djävulen och blivit brottslingar som bara har ett hårt kungligt straff att vänta. Eller också ångrar ni er och går hem och då kommer vi att förlåta er och be för er."
Men mannen med spjutyxan ville inte höras talas om något sådant. Han upprepade som en fåne att vrakgodset sen urminnes tider tillhörde kustens folk, och männen bakom honom skakade sina lansar och enstaka svärd och högafflar av upphetsning och en av dem kastade plötsligt iväg en lans rakt mot Broder Guilbert.
Det var en tung, långsam lans med gammaldags bredbladig spets och Arn hann därför tänka i förväg vad som skulle ske. Broder Guilbert böjde sig lätt åt sidan i sadeln, grep lansen i luften och riktade den sedan mot hopen som om han bara för något kort ögonblick tänkt anfalla. Arn hann se hur rövarnas ögonvitor glimmade till när de spärrade upp ögonen som man gör av rädsla. Men så vände Broder Guilbert snabbt lansen ner mot sitt knä och bröt av den som om han knäckte ett litet stycke Iysved och slängde föraktfullt bitarna ifrån sig på marken.
"Vi är Herrens tjänare! Vi kan inte slåss med er och det vet ni!" röt han. "Men om ni absolut vill göra er olyckliga för resten av era usla jordeliv så stjäl då vad ni vill stjäla. Vi kan inte hindra er från den dårskapen."
Det uppstod en kort stund av rådslag. Mannen med spjutyxan vacklande tillbaks till sina anhängare och där utbröt en häftig ordväxling. Broder Guilbert samlade sina bröder och Arn ikring sig och sade att om det skulle komma till våldsamheter så skulle var och en rädda sig själv genom att springa från platsen. Något annat fanns inte att göra. Arn fick en skarp tillsägelse att hålla sig på säkert avstånd från alla rövare och, om det kom till våldsamheter, inte stanna kvar utan rida hem och berätta.
Rövarnas problem var att de visserligen tycktes kunna stjäla vad de ville ur den tunga lasten. Men de skulle inte kunna döda alla vittnen, som man förr dödade de olyckliga sjömän som överlevt ett skeppsbrott och trott sig räddade upp på en strand bara för att sist i livet finna att de räddats av vrakplundrare. Här skulle man inte komma åt de två munkarna till häst. Man beslöt sig för att ändå ta för sig och hoppades att, eftersom ingen blivit dräpt, ingen kunglig hämnd skulle drabba dem bara för lite mindre vikt i de feta munkarnas tungt lastade vagnar.

Därvid blev det. Rövarna tog för sig av sådant de kunde bära och sådant som verkade dyrbart medan munkarna stod på avstånd och bad för de förtappades själar. När vagnarna plundrats färdigt och de högljutt skränande rövarna avlägsnat sig stuvade munkarna om sin last efter allt som blivit tillrört och fortsatte hem till Vitae Scholae.
När de kom hem skrev Fader Henri en klagoskrift till kung Valdemar, vars privilegium blivit kränkt. Kort därefter sändes knektar ut för att gripa de skyldiga, vilket var lätt. Det mesta av det gods som stulits kom tillbaks till Vitae Scholae med knektarna. Rövarna blev samtliga hängda.
Händelsen hade gjort ett starkt intryck på Arn och gett honom mycket att fundera över. Han tyckte synd om rövarna som drabbats av dödssynden girighet och därför lett sig själva så snabbt i fördärvet och nu plågades av eviga pinor. Han kunde förstå att de kände sig kränkta, att det var sant att vrakplundring varit deras uråldriga rätt som kustbor och att det därför måste kännas svårt att utländska munkar nu kunnat ta ifrån dem den inkomsten. Dessutom hade de varit berusade. Även om Arn inte visste så mycket om berusning - ett par bröder drack ibland för mycket vin och gjorde därvid klart att det var sant att där vinet gick in gick vettet ut, vilket de således fick bota med månadsvis botgöring på vatten och bröd - så tyckte han sig förstå att den som var berusad inte riktigt insåg sitt ansvar.
Arn kunde dock inte begripa varför Broder Guilbert handlat som han gjort. Männen som gick till anfall var ju fiskare som ingenting visste om de vapen de höll i händerna, det var åtminstone vad Arn trodde. Broder Guilbert hade utan vidare kunnat ta ifrån dem deras vapen och därefter driva dem på flykten. Då hade deras stöld aldrig kunnat genomföras, då hade de kungliga knektarna inte behövt uppspåra dem och hänga dem. Den sanna kärleken till ens nästa måste väl ändå gå ut på att försöka mildra sin nästas dumheter om man kan?
Arn hade dragit sig för att diskutera frågan med Broder Guilbert själv, som ju ändå, eftersom han handlat som han gjort och inte räddat de förtappade från sina dumheter, måste vara övertygad om att han handlat rätt.
Men med Fader Henri tog Arn upp problemet, i det han bekände att han fortfarande bad för de hängda rövarnas själar.
Fader Henri hade inget att invända mot att Arn bad för uslingarnas själar, det såg han bara som att Arn kände en stark inlevelse med Jesu Kristi förebild för människornas liv på jorden. Det var enbart en god sak.
Däremot var det mer oroande att Arn tydligen inte hade klart för sig varför Broder Guilbert omöjligen hade kunnat bruka våld. Den ordensbroder som dräpte en annan människa var förlorad. Du skall icke dräpa var ett lagbud som var helt kompromisslöst. Arn invände att den Heliga Skrift ändå var full av lagbud som var orimliga. Bara en sån sak som att Broder Guy le Breton hittills misslyckats med att få danerna att äta musslor. Ute i fjorden hade musselodlingarna snabbt tagit sig så fort Broder Gud kommit till Vitae Scholae. Men hittills hade det bara lett till att bröderna själva fick kalasa på musslor tillredda på än det ena än det andra konstiga sättet därför att danerna runt Limfjorden hade för sig att "inget som inte har fenor och fjäll skall ni äta. Det skall gälla för er som orenat" enligt 5:e Mosebok 14:8 eller vad det var.
5:e Mosebok 14:10, rättade Fader Henri. 14:8 var förbudet att äta gris och hare. Vilket i och för sig illustrerade samma problem, eller åtminstone baksidan av problemet, eftersom danerna sannerligen inte hade någonting emot att äta gris och hare. Hursomhelst, och det borde väl Arn ändå känna till vid det här laget, så var det stor skillnad mellan diverse småförbud av det slaget och seriösa förbud. Letade man småförbud i den Heliga Skrift så kunde man ju finna mycket som var rentav löjligt - man får inte klippa håret kort på ett särskilt sätt när man skall sörja en avliden - och sådant som var orimligt och okristligt strängt, den som säger emot sin mor eller far skall stenas till döds.
Men det viktiga var, återigen, hur man lärde sig förstå den Heliga Skrift och rättesnöret därvidlag var naturligtvis Herren Jesus själv. Han hade genom sitt föredöme visat hur vi skulle förstå texten. Kort sagt, att dräpa tillhörde det mest förbjudna.
Men Arn gav sig inte. Han hävdade nu, med den logik i argumentationen som Fader Henri högst personligen bankat i honom under större delen av hans liv, att ett brev kunde dräpa som ett svärd. Genom att skriva till kung Valdemar hade Fader Henri låtit dräpa de olycksaliga och misslyckade rövarna, eftersom den konsekvensen var dem given i samma ögonblick kungen fick brevet från Vitae Scholae.
På samma sätt kunde man dräpa genom underlåtenhet, att inte använda våld. Om Broder Guilbert hade slagit två eller tre av de misslyckade rövarna till marken hade han väl bara begått en jämförelsevis liten synd?
Arn förvånades nu över att Fader Henri inte avbröt honom och bannade honom utan i stället rörde sin hand i en mjuk cirkel till tecken på att Arn skulle fortsätta sin logik.

Alltså, om Broder Guilbert begått en liten synd, för vilken han utan svårighet hade kunnat göra bot under någon månad, klått upp ett par rövare och därmed skrämt de andra på flykten, så hade resultatet kunnat bli gott. Rövarna hade inte blivit rövare utan bara fylltrattar ute på dum förrättning. De hade avhållits från sin tjuvnad, de hade inte blivit hängda, deras barn inte faderlösa och deras kvinnor inte änkor. Vägde man nu för och emot i denna ekvation så skulle man väl ändå finna att Broder Guilbert genom att använda våld, utan vrede, skulle ha haft ett gott syfte. Och då hade han väl inte kunnat göra ont? Detta var ju ändå ett ofta upprepat tema hos självaste Sankt Bernhard.
Arn tystnade. Han var nämligen så förvånad att han inte kunde fortsätta sin logik eftersom han såg att Fader Henri satt försjunken i tankar med veckad panna på ett sätt som brukade visa att han inte ville bli störd eftersom han försökte knäcka en hård nöt.
Arn väntade tålmodigt och länge eftersom Fader Henri inte hade avfärdat honom. Till slut såg Fader Henri upp på Arn och log uppmuntrande mot honom, klappade honom mjukt över handen och nickade instämmande när han gjorde sig klar för en explikation med sin vanliga långa harkling. Arn väntade spänt.
"Unge man, du förvånar mig när du kommer med denna skarpsinnighet på ett område som kanske inte tillhörde dina bästa", började Fader Henri. "Du har berört två problem, fast de hänger samman. Ditt påpekande om hur en liten synd från Broder Guilbert hade kunnat undanröja något värre än en liten synd är formellt riktigt. Ändå är det falskt. Om Broder Guilbert i det ögonblick han hade att välja mellan att bruka våld, den värsta synd just han av alla kan begå, eller att handla som han gjorde också hade vetat vad som skulle bli följden, då, men först då, äger ditt resonemang giltighet. Utan att vara elak mot dig måste jag nog ändå påpeka att det formella i ditt sätt att ställa upp logiken, ehuru nog Aristoteles själv hade godtagit din uppställning, ändå förutsätter att Broder Guilbert inte är den han är, en dödlig syndig människa, utan att han är Gud och kan se sanningen och se allt det kommande. Men det är ett upplyftande exempel eftersom det så tydligt visar oss hur tafatta vi människor kan bli när vi ändå efter bästa samvete försöker handla rätt. Ett mycket upplyftande exempel, faktiskt".
"Inte så särskilt upplyftande för de arma satar som förleddes längre in i synden, blev hängda och nu lider eviga kval i helvetet, muttrade Arn misslynt och fick genast en skarp tillsägelse att be tio Pater Noster för sin impertinens.
Medan Arn lydigt bad sina böner, en frist som Fader Henri tacksamt och inte helt utan dåligt samvete nu använde för att tänka vidare, fann han till sin förskräckelse att han inte längre var säker på sitt motargument.
Var det inte att gå till överdrift att säga att Broder Guilbert måste vara Gud för att kunna förutse att ett måttligt våld, utan vrede, hade kunnat göra ett i sammanhanget större gott än den av Jesus Kristus vanligen ålagda fridsamheten?
Var det inte snarare så att Broder Guilbert, som levt ett liv där han med Gud på sin sida kunnat slå huvudet av var och en som angrep honom när han försvarade kyrkans egendom, så strängt hade ålagt sig sin botgöring för synder i det Heliga Kriget att han i varje sammanhang skulle avstå från våld? Var det helt enkelt inte så att Broder Guilbert var avstängd, eller hade stängt av sig själv, från varje tankeprövning i sådana sammanhang och bara blint löd sin ålagda botgöring?
I så fall var Broder Guilbert förvisso ren och utan synd för det sätt han hade handlat. Men i så fall hade faktiskt lille Arn för första gången visat prov på teologisk skarpsinnighet och, vilket var bättre, en äkta inlevelse i tron.
Emellertid var det större problemet som Arn rört vid enklare att ta upp just nu. Det där andra kunde man ju återkomma till någon vecka senare när Fader Henri bättre kunnat tänka igenom problemet och läsa på.
"Låt oss nu ta upp ditt andra problem", sa Fader Henri demonstrativt vänligt till Arn när denne rabblat sig igenom sina tio Pater Noster. "Sankt Bernhard påpekar mycket riktigt att det som görs med gott uppsåt, du vet vad jag menar, låt oss hoppa över definitionerna, alltså det som görs med gott uppsåt inte kan leda till ont. I vilket sammanhang har den vissheten störst praktisk betydelse?"
"När det gäller korstågen, såklart", svarade Arn lydigt.
"Rätt! Emellertid går korstågen ut på att i stor mängd döda saracener, inte sant? Nå, gäller alltså inte förbudet att dräpa? Och i så fall varför?"
"Att det inte gäller framgår ju av att det sker och att det hela tiden sker med den Helige Faderns i Rom välsignelse", svarade Arn försiktigt.
"Ja, men det där är ett cirkelbevis, min son. Jag frågade varför?"
"Därför att vi måste tänka oss att det goda är mycket gott, att det goda i att bevara den Heliga Graven åt de troende är så mycket godare än det är ont att dräpa saracener", försökte Arn tveksamt.
"Ja, du är på rätt spår", bekräftade Fader Henri med en tankfull nick. "Men inte ens när Herren Jesus drev månglarna ur templet var Han i närheten av att dräpa dem, eller hur?"
"Jamen det kan ju bero på att Han genom sin Faders vrede, som givetvis är en helt annan vrede än vår mänskliga vrede, använde precis så mycket våld som krävdes. Han drev verkligen månglarna ur templet. Han behövde inte döda dem, det är som om Broder Guilbert hade..."
"Seså! Nu går vi tillbaks till frågan", avbröt Fader Henri bryskt, men log inom sig och bakom sin stränga mask åt att Arn nu plötsligt och som av en ren slump lyckats hitta ett närmast förödande argument för att stärka sin tidigare position att Broder Guilbert borde ha brukat ett begränsat våld, helt enkelt uppträtt som Herren Jesus själv i templet.
"Tog Herren Jesus avstånd från soldater, fördömde han dem någonsin för att de var soldater?" frågade Fader Henri med demonstrativt dämpat tonfall.
"Nej inte vad jag vet...", funderade Arn. "Som det där med myntet, ge kejsaren vad kejsaren tillkommer och din Gud vad... nåt sånt. Och så har vi förstås ungefär samma i Lukasevangeliet, 3:14 tror jag... 'Och när det kom soldater och frågade honom: Och vi, vad skall vi göra? sade han till dem: Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.' Om soldaterna bara uppför sig som hederliga män när de inte är soldater... så är det inget fel att vara soldater?"
"Rätt! Och vad gör soldater?"
"De dräper människor. Som knektarna som kom efter ditt brev till kungen, fader. Men knektar och kungar där ute i den låga världen, vad har det med oss att göra?"
"Din fråga är mycket intressant, min son. Ty du frågar helt enkelt följande: Finns det en situation där sådana som du eller jag skulle kunna dräpa? Jag ser att du tvekar och innan du säger något dumt som du kanske skulle ångra i onödan skall jag svara åt dig. Det finns nämligen ett undantag. Herren Jesus i sin outsägliga mildhet menade förstås att vi inte får dräpa andra Guds barn, inte ens romerska knektar, eller danska för den delen. Men det finns ett folk som inte omfattas av Herrens förbud och jag tror du kan gissa vilket?"
"Saracenerna!" svarade Arn snabbt.
"Rätt igen! Ty saracenerna är den skändligaste ras som Djävulen satt på vår jord. De är inte människor, de är djävlar i människogestalt, de tvekar inte att spetsa kristna spädbarn på sina spjut och steka dem över eld för att sedan äta sig mätta, de är kända för sitt liderliga leverne, sitt omåttliga supande och sitt ständiga plägande av sodomi och samlag med djur. De är jordens avskum och varje ihjälslagen saracen är en behaglig syn för vår Herre och den som gör så, dödar saracener, har begått en helig akt och är därför tillförsäkrad Paradiset."
Fader Henri hade hetsat upp sig allteftersom han utredde saracenernas avskyvärdhet och Arn hade under hans utläggning alltmer spärrat upp ögonen. Det Arn hörde övergick hans förstånd, han kunde inte med sin fantasi ens föreställa sig hur det såg ut när dessa avskyvärda varelser åt stekta små kristna barn från sina spjutspetsar, han kunde inte förstå hur sådana djävlar ens kunde ha människoliknande gestalt.

Men han kunde lätt förstå att det vore en Gudi behaglig gärning, till och med för bröder inom murar, att dräpa sådant ont. Han drog också slutsatsen att det var ett oändligt avstånd mellan det danska patrask som så olyckligt slagit sig in på rövarens väg och saracener. I det ena fallet gällde undantagslöst Du skall icke dräpa. I det andra fallet var det alltså tvärtom.
Ehuru en sådan enkel och klar slutsats hade föga praktisk betydelse här uppe i Norden.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---