I svenska medier säljs budskapet om dessa brutala nedskärningar genom att spela på fördomar. Grekerna framställs som lata och att de drar nytta av en överdimensionerad offentlig sektor. Allt detta är ljug. Greklands statsutgifter i förhållande till BNP är 42 procent, alltså lägre än Tysklands (46), Storbritanniens (50), Sveriges (52 procent). När det gäller den genomsnittliga pensionsåldern är den i Grekland 61 år – obetydligt lägre än Sveriges som är 63 år. Dessutom arbetar grekerna mest i hela Europa (i snitt 2152 timmar per år jämfört med 1 630 timmar för svenskar).

Greklands budgetunderskott har stigit till 13 procent av bruttonationalprodukten (BNP) mot de 3 procent som EU stipulerar. Den grekiska statsskulden är 115 procent av BNP. Nu är inte detta något unikt för europeiska länder. Englands underskott är 11,5 procent, Spaniens 11,2 och Irlands 14,2. Likadant är det med statsskulden. Att underskotten har ökat dramatiskt i USA och Europa beror till stor del på finanskrisen 2008-2009, då regeringarna gick in med enorma statliga belopp för att rädda banker och finansbolag. Dessutom för ökar hålen i budgeterna på grund av den arbetslöshet som kom i finanskrisens spår.

Detta gäller även Grekland. Den 16 oktober 2008 meddelade den Grekiska regeringen, att de beslutat stödja banksystemet med 28 miljarder euro. (Jämför med 30 miljarder euro som EU kräver att Grekland ska spara).

EU:s och IMF:s krispaket för Grekland är alltså inte någon räddningsplan för Greklands ekonomi, utan det är en plan för att rädda de banker och finansbolag som är Greklands långivare.

Den enorma tillväxten av den finansiella sektorn är följaktligen roten till problemet. I USA hade finanssektorn 2006 kapat åt sig 40 procent av de totala inhemska vinsterna. 1985 var denna andel bara 17 procent. Under samma period sjönk tillverkningsindustrins andel från drygt 40 till 15 procent. En sådan improduktiv kasinoekonomi är väldigt instabil med bland annat återkommande finansbubblor som följd. Genom finansaristokratins stora politiska inflytande går staternas regeringar in och räddar deras banker och finansbolag. Det ger ett system där vinsterna är privata medan det allmänna, staten, tar hand om förlusterna.

I slutändan innebär det som vanligt – om vi inte lyckas försvara oss – att vanligt folk får betala detta med nedskärningar och försämrad välfärd.