En karta är en modell av verkligheten som kan visa oss hur geografiska platser är belägna i förhållande till varandra. Den visar avstånd och väderstreck och ger oss ett begrepp om storlek på landområden eller hav.

Men det är inte alls självklart hur en karta ska konstrueras och se ut.

Allteftersom världen ”upptäcktes” av européer i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet uppstod ett större behov av att beskriva geografin.

Den mest korrekta modellen av vår jord är en karta ritad på ett klot, det vill säga en jordglob. Där blir dels alla areor korrekta i förhållande till varandra, dels alla avstånd inbördes jämförbara. Det finns naturligtvis praktiska svårigheter med en glob, i synnerhet om kartan ska återges i en bok eller på dataskärmen.

Då får kartbilden projiceras till en plan yta, och måste med nödvändighet bli förvrängd på något sätt. Även om det inte alls är givet vilken projektion som ska användas, har vi i vår del av världen präglats på en speciell: Mercators projektion.

Mercator var en flamländsk kartograf som levde mellan 1512 och 1594. Han hette egentligen Gerhard Kremer (= krämare), vilket

latiniserades till Mercator. 1569 utformade han sin projektion, främst i syfte att underlätta navigeringen på världshaven (på hans karta kan en viss kompasskurs ritas som en rät linje). Men hans metod att rita kartor användes också på landbacken när kolonialmakterna skulle dokumentera den värld de var i färd med att lägga under sig.

På en Mercator-karta är breddgraderna räta linjer, som de också är på en jordglob, men även längdgraderna – som ju sammanstrålar vid polerna – ritas som räta parallella linjer, och där börjar svårigheterna. Det innebär att längdgraderna ”bänds upp”, och att områdena närmast polerna blir kraftigt förstorade. Se kartan till överst vänster!

Grönland, för att ta ett exempel, är här betydligt större än Sydamerika, men hur är det i verkligheten? Jo, det skulle räcka med bara Argentina för att hysa Grönland. Och inom Brasiliens gränser får det plats mer än tre Grönland!

För att göra det hela ännu bättre brukar europeiska världskartor justeras så att ekvatorn inte sitter mitt i bilden, utan dras ner en bra bit (där nere finns ju ändå bara en massa ointressant hav och Antarktis). Effekten blir att Europa, som redan har förstorats en hel del med projektionens hjälp, nu också blir mer av ”världens centrum”. Se kartan nederst till vänster!

Här kan vi passa på att jämföra den skandinaviska halvön med Indien. Lika stora? Knappast. I verkligheten är Indien ungefär fyra gånger så stort…

Så skapas en världsbild i våra hjärnor. I all tysthet, utan stora åthävor. Bara genom att vi betraktar bilder.

En annan sak som förvanskar vårt medvetande är oskicket att använda olika skalor i samma kartbok. Titta i vilken skolatlas som helst: Sverige återges till exempel i skala 1:3 000 000 på ett uppslag, Västeuropa på några uppslag i skala 1:6 000 000, resten av världen i skala 1:12 000 000.

Att skalan anges på varje sida betyder inte så mycket. Det bildmässiga intrycket är vad som fastnar.

Bläddrar man till exempel mellan de båda uppslagen i Rabén Prismas Världsatlas från 1993 som visar sydvästra Europa respektive Indien och Sydostasien är det inte så konstigt om man tror sig betrakta jämnstora områden. I själva verket är skalorna 1:6 250 000 respektive 1:12 500 000 – det vill säga Europa återges med dubbel förstoring.

Finns det då ingen lösning? Egentligen inte, varje bild av ett klot på ett platt papper måste innebära felaktigheter på något sätt. Man brukar tala om ytriktighet, vinkelriktighet och avståndsriktighet hos en karta, och alla tre kan aldrig finnas samtidigt.

Den tyske kartografen Arno Peters gjorde ett försök att beskriva världen på annat sätt när han lanserade sin kartprojektion 1974. Han vände sig mot Mercatorprojektionens ideologiska sidor, eurocentrismen och det koloniala arvet i vår bild av världen. Han ville skipa kartografisk rättvisa, och Peters projektion visar världen med "fullständig proportionalitet", det vill sägs varje lands storlek på kartan är korrekt i förhållande till övriga länder. Kartan återger också korrekta nord-sydliga och väst-östliga relationer över hela jordklotet. Självklart är också ekvatorn mitt i bilden. Se kartan till höger!

Att ha en sådan karta på väggen är nyttigt. Den ger en daglig påminnelse om att man inte bör ta några gamla sanningar för givna, och att man alltid kan fundera och se saker på ett annat sätt.

I en kartbok som bygger på Peters projektion används en och samma skala genomgående. Det ger en del märkliga tankeställare när man bläddrar, till exempel när man jämför Skandinavien och Madagaskar.

I Peters kartbok finns också mer än 200 tematiska kartor som åskådliggör ekonomiska, geologiska, demografiska och andra förhållanden: mineraltillgångar, andel uppodlad areal, tillgång till dricksvatten, barnadödlighet, barnarbete, järnvägsnät, religioner, polygami och mycket annat. På svenska finns detta verk inte utgivet, men både bok och väggkarta kan beställas på nätet till ganska måttliga priser.

Dessa frågor är inte så enkla. Peters projektion har blivit omstridd och livligt ifrågasatt inom den kartografiska världen. Man har påpekat att även denna projektion innebär förvrängningar, och att den heller inte var ny när den lanserades 1972. Redan 1855 hade den engelske prästen James Gall ritat en världskarta på detta sätt. Kartan kallas också ofta Gall-Peters projektion.

För övrigt, varför går nollmeridianen genom Greenwich, och varför är den mittlinjen på de flesta av våra världskartor? Av gammal vana. Att längdgraderna skall räknas från observatoriet utanför London bestämdes 1884, när brittiska imperiet som bekant hade en annan ställning än i dag. Och naturligtvis kan kartor ritas med annat perspektiv. Se den sinocentriska kartan ovan.

Detta är en mycket vanlig projektion för kinesiska världskartor. Den är knappast ytriktig eller avståndsriktig, och vinkelriktig är den bara någonstans i Stilla Havet vid ekvatorn. Men det intressanta är att Europa ligger i kartans periferi. Kanske ser vi här symboliskt vår plats i den nya världsordningen?

-------

Artikeln var publicerad i FiB 10-2010.

Per-Arne Skansen är med i FiB:s styrelse och redaktionskommitté. Stort tack till Stig Söderlind som har gjort kartillustrationerna med Mercators projektion, Peters projektion och den sinocentriska projektionen. Han är illustratör med kartor som specialitet. Läs mer på: www.stigsoderlind.se