Armando Iannuccis film In the loop är egentligen en film, som borde ha tillägnats Alastair John Campbell – Tony Blairs något psykiskt instabile, fast kreative och dynamiske, rådgivare och presstalesman. Vi har förut sett honom gestaltad i filmer som The Queen, där han 1997 räddade såväl Blair som monarkin undan ett debacle kring begravningen av Prinsessan Diana och om liket myntade det lika genomfalska som vinnande begreppet ”Folkets prinsessa”.

”Mediadrev” är inget nytt. Själva ordet är det dock och företeelsen fruktas av alla politiker. Den så kallade fjärde statsmakten är för en regeringschef i vår del av världen viktig att hålla sig väl med, och om möjligt manipulera. Att för en regeringschef numera fatta större beslut, utan att avlöna en pressekreterare och rådgöra med vederbörande, vore tjänstefel. Omvänt kan en sådan person, om han klantar sig, ställa till mycket besvär för uppdragsgivaren. Reinfeldts presstalesman, ”skit i trappan”- Unsgaard är ett lokalt, aktuellt exempel.

In the Loop, som bygger på BBC-serien The Thick of it, handlar om hur Englands regering ett par år in på det nya årtusendet, mot befolkningsmajoritetens vilja och mot New Labours uttalade linje, slog följe med USA i ett krig vilket de flesta på förhand borde ha anat borde bli katastrofalt för det egna partiet, dess ordförande, för landet, och i synnerhet för det angripna folket. Det vill säga landet Irak, Saddam, Blair, Rumsfeld, Powell, Cheney eller Bush nämns aldrig vid namn.

Campbells alias i filmen är Malcolm Tucker (genialt spelad av Peter Capaldi, som gjorde samma roll i TV-serien). Han regerar (med sin premiärminister bakom ryggen) genom en en unik blandning av smädelser, hot och obsceniteter. Men eftersom alla intresserade omedelbart ändå inser vad och vilka det handlar om, och eftersom det tyvärr inte rör sig om något enstaka olycksfall i regeringens arbete, är diskretionen motiverad. Kanske är greppet det enda möjliga, med hänsyn till Englands generösa lagar beträffande möjligheterna att stämma journalister, media eller filmare för förtal.

I det riggade politiska schackspel som enligt filmen avgjorde krig eller fred nämndes den person som förde USA:s pjäser inte alls. För Englands del fanns spelaren långt utanför filmintrigens centrum och omnämndes endast undantagsvis som ”premiärminstern”. Malcolm Tucker var Blairs starka dampjäs, lika övertygande och ful i mun när han försökte hålla ministären och UD till den officiella förhandlingslinjen, som när han efter ett telefonsamtal med premiärminstern vände blad och övertygade (det vill säga skrämde) dem och media att endast blekfisar och renegater skulle hålla fast vid den synbarligen återhållsamma linje man nyss hade försvarat.

En bonde i spelet var bland annat den stackars fiktive ministern för miljö och internationell utveckling, Simon Foster, som i ett ovidkommande sammanhang, troligen till följd av dålig språkkänsla, hade karakteriserat ett eventuellt krig som ”unforeseeable”, det vill säga oförutsägbart. Detta valde Linton Barwick, USA:s triggerhappy ”ställföreträdande samordningsminister” att tolka som början till grönt ljus från Englands sida. Han presiderade i ”Kommittén för framtida planering”, som trots sitt medvetet diskreta namn arbetade för att förbereda kriget och om möjligt försöka få majoritet i FN för starta det.

Från USA:s utrikesdepartement tillhörde undersekreteraren Karen Clarke och från försvarsdepartementet generallöjtnant George Miller (med pondus spelad av James Gandolfini) de främsta krigsmotståndarna, som valt en motsatt tolkning av Fosters och den brittiska regimens hållning. Argumenten mot kriget hämtade dessa från en ambitiös uppsats från Clarkes sekreterare Liza, en före detta NGO:are, där USA:s dittillsvarande ”bevis” för att den tilltänkta fienden vore ett militärt hot kunde visas vara rena skojet. Fosters minst lika inkompetente assistent Toby såg till att Lizas text mailades över till brittiska UD i ett försök att förse dess skeptiska jurister med ammunition.

Sannolikt var draget att sända den fredlige, försagde och högst inkompetente miljöministern och hans assistent över till ormboet i Washington ett snilledrag, som medgav att man syntes göra motstånd utan att göra det, för att strax därpå komma ut ur garderoben som allierade med USA. Bushs manskap, en blandning av arroganta Harvardvalpar och lika arroganta ärrade kongresspolitiker, spisade nämligen varje dag sådana individer som Foster och Toby till frukost. Konfrontationen mellan den gamla och den nya världen är inte något nytt på film – om man hänger med i undertexterna och f-orden.

Man kan väl knappas anklagas för att otillbörligen föregripa filmslutet, om man säger att hindren för krig till slut undanröjdes. NGO:arens kritiska uppsats blev föremål för en mycket kreativ omredigering av Malcolm Tucker. Den fick en annan signatur och utpekade nu tveklöst tvärtom som ett hot mot världsfreden den regim man genom en invasion önskade ersätta. Ett och annat huvud, till exempel Simon Fosters, rullade visserligen inom Labourregimen och i Washington.

Men överraskande många kröp till slut till korset och stöttade det olagliga krig, som deras överordnade uppenbarligen sedan länge hade planerat.

In the Loop är en mera verklighetsnära och mycket elakare version av TV-serier som Vita Huset eller Javisst, Herr Minister. Lika cynisk och mordisk som verkligheten kunde man, trots Malcolm Tuckers medverkan, dock inte göra filmen. Hollywoodkomedin Wag the Dog slutade faktiskt med att en inhyrd spindoktor på slutet fick en dödlig ”hjärtinfarkt” av CIA för att inte avslöja att regimen fört folket bakom ljuset. Englands och FN:s icke-fiktive vapeninspektör i Irak David Kelly självmördades av mycket att döma sedan han börjat läcka om Blairregimens smutsiga spel för att få igång kriget.

Malcolm Tuckers förlaga, spindoktorn Campbell, som spelat stor roll för att med alla medel får tyst på Kelly, var därefter förbrukad och fick avgå strax efter Kellys död. Det är med pressekreterare som med DN-redaktörer eller tamhöns. Tuppen må stå på dynghögen och gala högt – men när räven tröttnar på oväsendet knipsar han huvudet av honom. Eller för att ta ännu en träffande bild från schackspelet – damen må härja vilt på brädet, men då det passar spelföraren att offra henne kan han låta en sketen bonde (en svart piga eller en skit i trappan) slå henne ur brädet. Clare Short, den olycklige ministern Fosters verkliga motsvarighet, stödde under tandagnisslan Blairs krigsproposition, men avgick i juli 2003 och är numera oberoende parlamentsledamot och författare av memoarer om eländet.

Nyss har, bakom dubbla poliskedjor, Storbritanniens premiärminister emeritus, Tony Blair vittnat inför en undersökningskommission om regeringens uppträdande före och under invasionen, som bland annat ska utröna hur mycket han har ljugit beträffande motiven för landets deltagande vid USA:s sida i senaste överfallet mot Irak. Och om vilka hot och påtryckningar han utsatt Englands juridiska expertis för när det gällde att mot dess bättre vetande få den att acceptera ett aggressionskrig. Imperiets trognaste bandhund, Lord Hutton, som av Blair sattes att utreda David Kellys död, passade en vecka före veckans förhör med Blair på att förlänga den 30-åriga hemligstämpeln på utredningens resultat, inklusive obduktionsprotokoll, till exceptionella 70 år. Ett märkligt förfarande vid ett dödfall, som Lord Hutton bestämt karakteriserat som självförvållat.

Den mest relevanta frågan, om invasionen innebar aggressionkrig, har Chilcotkommissionen inte instruerats att behandla, eller snarast av regeringen instruerats att inte behandla. Ej heller fick Huttonkommittens slutsatser i fallet Kelly ifrågasättas. Och oppositionen, som också stött kriget, opponerar i dessa frågor inte. Eftersom aggressionskrig är förbjudet skulle ett fällande utslag i en domstol innebära att England regeras av krigsförbrytare. Just därför, inte emedan bevis skulle saknas, är det otänkbart att Blair någonsin kommer att fällas i en västlig domstol denna sida om en revolution. England ligger ju inte på Balkan eller i Sydostasien!

In the Loop
Regi: Armando Iannucci         
Manus: Jesse Armstrong m.fl