Omslaget visar oss ett antal porträtt av den nuvarande kungafamiljen men detta är inte ännu en hyllning till vår kungafamilj, heller inte motsatsen. Cecilia Åse vill i Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati på ett principiellt sätt diskutera monarkin och sätta den i ett sammanhang. ”Min utgångspunkt är att den svenska monarkin inte bör betraktas som en anakronism eller som en betydelselös symbol, inte heller som en självklar aspekt av hur det är i Sverige”, skriver Åse. ”Statschefsämbetet är utan tvekan en del av det demokratiska regelverket och därmed en beståndsdel i svensk demokrati.” Men varför är det så och varför har vi tillåtit det att bestå efter det demokratiska genombrottet? Cecilia Åse pekar på en rad betydelser som monarkin har, funktioner som den fyller. Särskilt trycker Åse på motsättningen mellan demokrati och nation som hon ser som två olika principer, där oenighet respektive enighet är bärande element. Det är som nationell symbol man vill behålla monarkin. Åse följer framväxten av 1974 års författning. Sverige skall fortfarande vara en monarki men statschefens uppgifter har begränsats till det rent ceremoniella. Kungen skall vara opartisk och stå utanför och över politiken. Men detta medför en rad paradoxer som Åse pekar på. Inte minst ställer hon hierarkier och kunglig upphöjdhet inom den nationella gemenskapen mot den demokratiska jämlikheten. Men medan jag läser växer en annan bild fram som inte handlar om kunglig upphöjdhet. Om kungen nu enbart skall ha en ceremoniell uppgift, om han nu skall stå över politiken och därför vara neutral och opartisk, vad återstår då för honom? Två saker blir tydliga: Kungen saknar yttrandefrihet och hans familjeliv blir en offentlig angelägenhet. Det förra visar sig i att så fort han vågar yttra sig i någon fråga får han stränga tillsägelser i media att hålla käften. Det senare visar sig i en intim slaskighet som tycks följa kungafamiljen in i minsta vrå och sträva att sudda ut varje avstånd. Kungafamiljens medlemmar omtalas nu helst med förnamn utan sina titlar. Medieintresset kallas i boken ”’domesticering’ av de kungliga”, ett uttryck, som används då man anpassar vilda djur till människans liv. Kort sagt, är det så man behandlar en statschef, står han verkligen över oss? Trots allt ceremoniel, alla hierarkier är inte kungafamiljen snarast nationens gemensamma gosedjur, våra maskotar? Visst kan man känna sig tilltalad av monarkin, alla ceremonier och traditioner som omger den men är den hållbar?