Tittaren

Mattias Ronge

Ordfront

Marcus Tirén, huvudpersonen i Mattias Ronges debutroman, tycks leva under precis de omständigheter som värderas högst i dagens samhälle. Han är en ung karriärist inom reklam- och finansvärlden med bostad på Östermalm, en förstående hustru och en bedårande liten dotter – familjesmycket.  Hans långa arbetsdagar avslutas inte sällan vid bardisken tillsammans med andra valpar under täckmanteln att spåna fram nya idéer med hjälp av smörjmedlen alkohol och droger.

I bokens inledning beskriver författaren, en i denna miljö helt följdriktig fest – dotterns ettårskalas. En överdådig, i relation till syftet bisarr, tillställning utan proportioner. De vuxnas fest, där Marcus spänner musklerna i hopp om att imponera och bli beundrad.

Men vad krävs för att upprätthålla ytan på ett sådant liv, för att inte låta den krackelera?

Priset blir till sist för högt för Marcus.  Nedbrytningsprocessen har startat och han förlorar kontrollen mer och mer.  Han söker desperat hjälp via ”spågummor” och psykologer. Han överlåter de beslut han inte längre förmår fatta till ”ödesbollen”, som slumpmässig avråder eller samtycker.  Hans tillvaro blir mer och mer psykotisk, full med vanföreställningar och övertolkningar av ”tecken” han ser i sin omgivning. Utbrändhet? Att ”gå in i väggen”?  Vad är definitionen av dessa begrepp? Tillvaron blir övermäktig – men varför?  En cementerad idé att man måste klara allt, trots att kroppen skriker att det inte går. Till sist finns inte ett spår kvar som vittnar om att han arbetat på Sveriges största managementbyrå och varit en framgångsrik man i karriären.

Parallellt med Marcus historia får läsaren följa en polsk turist i Sverige, på väg att hämnas den finansman som lagt ner hans företag och gjort honom arbetslös. Även andra historier interfolierar med huvudberättelsen utan att egentligen tillföra särskilt mycket.

Det finns en puls i boken som man till en början rycks med i, en önskan att få veta hur det kommer att gå för Marcus. Dock är den kvarstående känsla, efter avslutad läsning, att berättelsen gått i stå och inte lämnar något djupare avtryck.

Boken slutar i något av ett frågetecken. Vad händer med Marcus efter sammanbrottet? Kommer han, förhoppningsvis, att inse att de kretsar han rör sig i och det liv han lever saknar djup och mening, är bara en falsk mask, icke-autentisk. En värld som bevisligen när som helst kan falla ihop som ett korthus – eftersom det är ett korthus.

4/10