I nyheter om Indien i mainstreammedia upprepas ofta att Indien är ”världens största demokrati”. Men när man börjar studera Indien så blir man lätt förvirrad, så mycket våld och övergrepp från den indiska statens sida och samtidigt detta mantra som ständigt upprepas att: ”Indien är världens största demokrati”. Vill medborgarna utsättas för våld? I en parlamentarisk demokrati skall ju de förtroendevalda representera medborgarna och den politik som förs i någon mån uttrycka medborgarnas vilja. Det verkar som något som inte stämmer och vad menar egentligen de som kallar Indien för ”världens största demokrati”?

I debatten i Sverige och även internationellt använder man parlamentarisk demokrati som ett begrepp som syftar på ett styrelseskick där makten i en stat skall utgå från dess medborgare via allmänna och fria val. Begreppet innefattar också att förtroendevalda väljs som representanter för medborgarna som representerar medborgarna i parlamentet.

För övrigt brukar man mena att medborgarna skall inneha en viss rättssäkerhet, t.ex. att alla människor ska vara lika inför lagen och att en person ska betraktas som oskyldig till dess att han eller hon dömts av en domstol. Begreppet parlamentarisk demokrati innefattar att det skall finnas olika fri- och rättigheter som yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Det brukar också hävdas att ett land med parlamentarisk demokrati skall ha grundlagar, som t.ex. reglerar att makten är delad mellan den verkställande makten, den lagstiftande makten och den dömande makten.

Den parlamentariska demokratin som styrelseskick uppstod i Europa på 1700- och 1800-talen med Frankrike och USA som tidiga exempel. Under 1900-talet har detta styrelseskick spridits över världen till olika länder. Indien fick detta styrelseskick med den nu gällande konstitutionen den 26 januari 1950  och det första allmänna valet inleddes den 25 oktober 1951.

Den svenska staten arbetar genom regeringen, UD, Sida, och Valmyndigheten för att sprida den parlamentariska demokratin internationellt. En särskilt organisation med säte i Stockholm har satts upp för detta ändamål, IDEA, (International Institute for Democracy and Electoral Assistance). USA är i kraft av sin ekonomiska och militära styrka förmodligen det land som är mest aktivt på detta område. De verkar t.ex. genom USAID (USAs motsvarighet till SIDA), National Endowment for Democracy (NED) och Freedom House.

Dessa internationellt verksamma organisationer tjänar till att förbättra affärsmöjligheterna för storföretagen i rika kapitalexporterande länder som USA och Sverige. Detta gör de genom att stödja politiska grupperingar i olika länder som verkar för att öppna upp för storföretagen. Det är det som de med en förskönande omskrivning kallar att verka för ”frihandel”. Amerikanska NED ger pengar, teknisk support, startar utbildningsprogram, utvecklar mediakunnande och bidrar med utrustning till valda politiska grupper, fackföreningar, studentgrupper, bokförlag, tidningar och andra medier. Syftet är att stärka vänligt inställda grupper och motverka grupper som har en politik som strider mot amerikanska affärsintressen.

I många fall presenteras den parlamentariska demokratin som liktydig med frihet (se t.ex. Freedom House hemsida, ”About us”). De tycks tänka på följande sätt: Är du emot parlamentarisk demokrati, är du emot frihet och är därmed en ”diktaturkramare”. Om det vore så att dessa friheter som tillskrivs den parlamentariska demokratin verkligen fanns för medborgarna i varje land så vore det något fantastiskt och mycket bra. Det stora problemet ligger i att alla dessa friheter i högsta grad är beroende av hur ekonomin i ett land är organiserad. I alla länder utan undantag som betecknas som ”parlamentariska demokratier” domineras de flesta marknadsområden av ett monopolföretag eller några få jätteföretag som tillsammans agerar som ett monopol genom en kartell. Dessa jätteföretag kontrolleras oftast av några få finansfamiljer som i kraft av sina enorma ekonomiska tillgångar kan utöva ett avgörande inflytande över ett landets politik. En person som har tillgångar på t.ex. 100 miljarder kan alltså genom att äga tidningar och tv-stationer, lobbyorganisationer m.m. får ett oerhört genomslag för sina politiska strävanden. Å andra sidan, en person som är arbetslös och vill protestera har kanske inte ens råd att betala ansökningsavgiften för att få demonstrationstillstånd.

Alltså om man lyfter ut de ”fria valen”, ”rättsäkerheten”, ”informationsfriheten”, ”mötesfriheten” m.fl. ur sitt ekonomiska sammanhang så är det till synes mycket lovvärda principer. Men är det inte bedrägligt att tala om något utanför sitt verkliga sammanhang? Ett vanligt trick i debatten är att strunta i verkligheten och framställa sig som frihetens banérförare. Våga inte säga emot. För vem vill framställa sig motståndare till frihet?

Liberalernas uppfattning om frihet har nära nog blivit den enda uppfattningen om frihet men den är falsk därför att den oftast inte tar hänsyn till hur livet ser ut i verkligheten för de som skall åtnjuta friheten. Normen för den förhärskande uppfattningen om frihet, ”individens frihet”, tycks vara en paranoid storföretagare som alltid står sig själv närmast. Många upplever att denna idé om frihet inte stämmer med deras egen mer kärleksfulla föreställning om frihet. Kanske är det så att friheten för den undre delen av samhället måste handla om samarbete och att sätta kollektivet före den egna individen?

I den allmänna diskussionen om frihet talar man om ”positiv” och ”negativ” frihet. Frihet kan definieras "positivt" (frihet till) som de faktiska möjligheter man har att kunna handla fritt eller "negativt" (frihet från), som avsaknad av olika typer av yttre begränsningar samt förtryck. I en diskussion om frihet bör tyngdpunkten rimligen ligga på konkret handlingsfrihet, i vilken mån man har möjlighet att agera och har inflytande över sitt eget liv. Historiskt bestäms människans uppfattning om frihet om vad som uppfattas som en nödvändighet i ett bestämt historiskt läge. Befolkningen i ett land har alltså mycket större anspråk på frihet idag än vad man hade för 1000 år sedan eftersom man har insett hur samhälle skulle kunna bli utifrån dagens tekniska utveckling m.m.

Många fattiga bönder i Indien har begränsat med både ”positiv” och ”negativ” frihet. De är underställda jordägarens direkta diktatur (begränsad ”negativ frihet”) samtidigt som de inte har några pengar (begränsad ”positiv frihet”). Var finns friheten för denna stora grupp i Indien? Borde man inte sluta att tala om frihet på ett abstrakt plan?

Mainstream media klistrar i nyhetsflödet etiketten ”parlamentarisk demokrati” på olika länder och viss mån diskuteras också hur den parlamentariska demokratins principer efterlevs. Särskilt populärt är det diskutera hur dessa principer efterlevs i de länder som inte helt vill öppna sig för storföretagen i väst. Hur står det till men den parlamentariska demokratin i Indien är inget som diskuteras särskilt mycket i Sverige. Mantrat om ”världens största demokrati” tuggas om och om igen och Indien står vidöppet för svenska storföretag som drar hem vinsterna från vad över 500 000 Indier arbetar ihop åt dem varje år. Det finns väl inget att klaga på? Indien är ju ett fritt land … för storföretagen.

Bland oss indienvänner kommer ofta frågan om Indiens konstitution upp och en vanlig uppfattning är att man måste kämpa för att denna efterlevs. Det självklart mycket bra om konstitutionen efterlevs men vi bör kanske fråga oss i vilket utsträckning det är relevant att hysa förhoppningar om detta.

För att bedöma huruvida det är relevant att tala om Indien som en parlamentarisk demokrati och sannolikheten för att konstitutionen kommer efterlevas kommer här nedan en kort redogörelse för hur principerna förhåller sig till verkligheten.

I allmänna val brukar man hävda att varje medborgare över en viss ålder skall ha rösträtt med en röst per person. Den rösten är det i teorin tänkt att man skall utnyttja för att välja förtroendevalda till en beslutande församling. Hur står det till med detta i Indien? Utrikespolitiska institutet publicerade en skrift om det indiska valsystemet 2009[1]. Texten är så informativ och aktuell att jag har tagit hela stycken ur skriften. Under rubriken ”Korruption och röstköp” lyder texten:

”-När det väl är val kommer de politiska ledarna och pratar med vår byledare. Han talar sedan om för oss i  by vad vi skall rösta på. Så svarar en vetebonde i delstaten Rajastan på min fråga om hur han väljer det parti han ska rösta på. Från hans by blir det omkring tusen röster för den politiker som vinner byledarens förtroende.

Den här formen av röstinhämtning är inte unik för Indien. Däremot är den naturligtvis ett allvarligt problem i ett land som ofta kallar sig världens största demokrati. Ännu allvarligare är att röstköp blir allt vanligare och förekommer vid i stort sett alla politiska val. I en undersökning från våren 2008 fastslår den t fristående Center For Media Research att minst en femtedel av alla röster som lagts i det indiska val de senaste 10 åren har varit köpta mot kontant ersättning. Mutan varierade från 100 rupier (ca 15 kr) till 1000 rupier och kontanta mutor är inte förvånande vanligare bland röstgrupper som lever under fattigdomsgränsen. Större gåvor, som en bil eller en motorcykel, eller en hög summa pengar kan erbjudas till den som kan samla in ett större antal röster.

Så gott som alla partier säger sig vilja bekämpa korruption och anklagelser om mutor och missbruk av allmänna medel är standardammunition för den politiska oppositionen. Men att det förekommer mutor under valkampanjer och inom i princip alla läger är en öppen hemlighet.” …

”En som är oroad över hur röstköp kommer att påverka det demokratiska systemet framöver, är den Dehli-baserade politiska analytikern Narasimha Rao.

-Röstköp blir en alltmer accepterad form för att samla in röster och det är verkligen allvarligt. På många platser finner man också att utbildade personer accepterar pengar för att ge sin röst säger han.

Enligt GVL Narasimha Rao går den allmänna tankegången hos väljarna ungefär så här:

Alla politiker är genomkorrumperade och tjänar massor av pengar när de sitter vid makten. När det är valdags spenderar de pengarna som de har tjänat under den senaste mandatperioden. Varför inte dra nytta av det och ta emot de pengar som erbjuds?"

"Att det krävs allt mer pengar, ofta motsvarande miljontals kronor, för att driva en politisk kampanj medför också att det blir allt svårare, om inte omöjligt, för fattiga eller medelklassindier att ta sig in i politiken. När politiska partier presenterar nya kandidater har dessa oftast hämtats från rika familjer eller har släktband till redan etablerade politiker.

GVL Narasimha Rao befarar att det indirekta kravet på en egen förmögenhet kommer att leda till att ännu fler affärsmän, företagsledare och företrädare för maffia kommer att uppta de folkvalda platserna framöver.".

Skall man tro Narasimha Rao står det alltså de fattiga helt "fritt" att välja sina representanter ur överklassen.

Som vi skall se nedan är alla grundläggande rättigheter upphävda i Kashmir och i de nordöstra delstaterna. I flera delstater finns särskild delstatslagstiftning som upphäver många grundläggande rättigheter, detta gäller t.ex. delar av Västbengalen[2] och i Chattisgarh. I delstaten Chattisgarh finns en särskild lagstiftning, (Chhattisgarh Special Public Safety Act), som begränsar rätten att arrangera offentliga möten, organisera protester och motstånd mot regeringens politik[3].

Yttrandefriheten på det individuella planet är i Indien starkt kopplad till individens klass eller kasttillhörighet. Intellektuella ur medelklassen kan kosta på sig att vara kritiska mot regeringen ända till de korsar en osynlig gräns. När någon ur eliten tycker att de har gått för långt är det tortyr eller avrättning i en ”encounter[4]” som väntar[5]. En intellektuell som dessutom är välkänd kan vara ordentligt kritisk och överleva. Värre är det med okända lågkastiga eller kastlösa ur underklassen som polisen ofta gör processen mycket kort med[6]. Det kommer även rapporter som tyder på en mer allmänt offensiv inställning till missnöjesyttringar.  Förvaltningarna på de olika universiteten försöker övervaka och omöjliggöra offentliga möten om "känsliga" politiska frågor. Universitetslärare och studenter "plockas upp" av polisen för förhör.[7] Andra försök att tysta kritiker görs genom att man plockar fram den gamla koloniala uppviglingslagen från 1870. Gandhi kallade denna lag är "prinsen av de politiska delarna av den indiska strafflagen var syfte är att undertrycka medborgarnas frihet.". Bland andra har Arundhati Roy, Varavara Rao och S.A.R. Geelani åtalats enligt denna lag[8]. Återkommande försök med att komma åt kritiska tidningar genomförs. Tidningen People´s March är en tidning som ofta publicerar artiklar som beskriver naxaliterna i positiv anda. Periodvis har tidningen varit helt förbjuden och innehav av tidningen i hemmet har medfört arrestering och åtal[9].

Med informationsfrihet brukar man mena frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Den indiska staten försöker aktivt begränsa obekväm nyhetsrapportering och driver att Facebook och Google skall censurera innehåll på olika sidor[10]. Indien har över hundra kommersiella Tv-kanaler men när de så önskar stänger de helt enkelt TV-kanaler eller Facebook-sidor som rapporterar på ett obekvämt sätt. Detta drabbade t.ex. regionala TV-kanaler i Jammu och Kashmir under 2010[11]. 2007 förbjöd den indiska regeringen online-versionen av tidningen Peoples March och de har försökt att stänga ner eller sabotera webbplatser som förknippas med Peoples March eller andra webbplatser som rapporterar om naxaliterna på ett icke-fientligt sätt. Enligt Committee to Protect Journalists sitter i dagsläget 136 journalister i fängelse i Indien för att ha utövat sitt yrke[12]. De försöker även aktivt hindra kritiska journalister att komma in i landet[13]. Utländska journalister skickas hem eller vägras helt enkelt visum om de har registrerats som obekväma[14]. Indien hamnar på plats 122 av 178 i 2010 års World Press Freedom Index och har därmed fallit sjutton platser jämfört med den senaste mätningen.

Med föreningsfrihet menas rätten att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. I Indien förbjuds folkliga organisationer och medlemmar avrättas[15]. Ett stort antal organisationer är idag förbjudna i Indien. Under december har det gjorts försök att förbjuda ytterliggare ett antal organisationer genom att hävda att de är frontorganisationer för naxalitrörelsen. Det gäller t.ex. People’s Democratic Front of India (PDF), Committee for the Release of Political Prisoners (CRPP) and Democratic Students Union (DSU)[16]. Typiskt är att hindufascistiska grupper som RSS tillåts att predika progrompolitik och utöva dödligt våld mot civila utan att förbjudas.

Läsaren får ursäkta om det blir långrandigt med alla uppräkningar men det är nödvändigt att gå igenom principernas förhållande till verkligheten även i denna fråga.

Offentlig makt utövas inom en rättslig ram?. Den indiska staten avrättar hundratals personer på olika håll i landet utan någon som helst rättslig prövning[17].

Den offentlig makten är förutsägbar? Dalitaktivister m.fl. arresteras och döms godtyckligt i massomfattning[18].

Reglernas utformning kan tolkas? De som t.ex. bara talar Gondi kan inte tillgodogöra sig några lagtexter alls eftersom det ännu inte finns något skriftspråk. Att adivasis (ursprungsbefolkningen) situation är så eftersatt att de inte ens har något skriftspråk måste väl till stor del skyllas indiska regeringen. Det kan väl inte vara en omöjlighet att lösa frågan? De har uppenbarligen inget intresse av det.

Den offentliga makten utövas under lagarna? Detta tillämpas generellt sett inte i förhållande till underklassen, polisen vägrar ta upp anmälningar etc.[19]

Garantier mot maktmissbruk? De flesta indier har erfarenhet av att muta byråkrater[20].

Likhet inför lagen och objektivt beslutsfattande? Daliterna (ett par hundra miljoner) och andra förtryckta grupper diskrimineras systematiskt i i domstolarna.[21]

Oberoende domstolar? Politikerna har för vana att ingripa i rättsprocesser enligt denna rapport.[22]

Under senare år har den politiska polariseringen i Indien ökat, i takt med allt rikare miljardärer och allt fler utfattiga arbetare, bönder och stamfolk. Detta har lett till att uppror har blivit allt vanligare, mer utbredda och intensiva. Ofta stöds dessa uppror av det största naxalitpartiet, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) eller andra revolutionära partier och grupper. Reaktionen på upproren från den indiska elitens sida är generellt sett inte att försöka lindra fattigdomen, exploateringen och förtrycket. Istället har fokus nästan uteslutande på att försöka undertrycka missnöjesyttringar i allmänhet och den revolutionära rörelsen i synnerhet både genom vapenmakt och genom repressiva lagar.

Fascism är ett begrepp som brukar användas för att beskriva ett repressivt styrelseskick som bryter med den parlamentariska demokratins principer. Man kan alltså säga att fascismen är förnekandet av den parlamentariska demokratin. Dessutom har också det man brukar kalla för korporativism varit karaktäristiskt för många fascistiska regimer.  Korporativismen handlar om att man försöker överbrygga klassmotsättningar genom att arrangera obligatoriskt organisatoriskt "samarbete" mellan de undre upproriska klasserna och eliten.

Den mest tydliga fascistiska lagen som tycks dra hela landet i riktning mot fascismen är lagen om Förebyggande av olagliga aktiviteter (Unlawful Activities -Prevention- Act, UAPA), som trädde i kraft under 2008. Denna ersätter (och intensifierar) tidigare fascistiska lagar såsom Terrorist and Disruptive Activities Prevention Act (TADA) and the Prevention of Terrorism Act (POTA).

Varför är denna lag fascistisk? Jo, därför att den upphäver den parlamentariska demokratins grundläggande principer i fråga om rättsäkerhet m.m. genom att:

Vem som helst hållas i polisens eller fängelse förvar i 180 dagar utan rättegång. Den tilltalade är tvungen att bevisa sin oskuld, snarare än att åklagaren skall bevisa någons skuld i domstol. Alla medborgare är skyldiga att lämna uppgifter om "misstänkta", alltså att agera som polisinformatörer, lämnar man inga uppgifter blir man själv misstänkt. Under alla tider på dygnet har polisen befogenhet att arrestera medborgare och genomsöka hus.

Varje verk av konstnärer, författare och andra personer såsom artiklar, dokumentärfilm, rapporter, uppsatser kan användas som ursäkt för arrestering på anklagelsen att man "avsett att understödja terrorism". Tilltalade skall prövas i en specialdomstol inför videokamera men namn på åklagarens vittnen skall inte offentliggöras. Sammanfattningsvis så skall man alltså när man är inlåst bevisa sin egen oskuld gentemot åklagarens hemliga bevisning.

Polisen som i praktiken redan nu oftast har straffrihet har alltså t.o.m. fått papper på sin rätt att i hela Indien rutinmässigt attackera, misshandla, gripa i stort sett vem de vill och när de vill.

Utöver detta är vissa delar av Indien under direkt militärdiktatur sedan 60 år tillbaka. Armed Forces (Special Powers) Act från 1958 (AFSPA) är en oerhört repressiv lagstiftning som ger militären fria tyglar att underkuva nationalistiska strävanden från underkuvade folkgrupper. Genom lagen kan geografiska områden klassas som ”särskilt oroliga områden” (”disturbed areas”), vilket ger militären rätt att skjuta för att döda baserat på blotta misstanken att det är nödvändigt att göra så för att "upprätthålla den allmänna ordningen". Dessutom långtgående frihet att gripa och förhöra individer och beslagta egendom. Lagen ger också de militära styrkorna en hög grad av straffrihet[23]. Under de senaste sextio åren armén styrt de nordöstra delstaterna och i Kashmir har de styrt i nästan två decennier. Denna lokala militärdiktatur haft en dramatisk effekt på det dagliga livet för den vanlige medborgaren som bor i nordöst och i Kashmir. De grundläggande rättigheterna är upphävda, AFSPA kränker de grundläggande konstitutionella rättigheterna som rätten till liv, yttrande- och mötesfrihet, skydd mot godtyckliga gripanden och religionsfrihet. AFSPA används i dessa regioner för att ge militären fritt spelrum att döda tusentals, våldta, tortera och plundra. De områden där AFPSA är i kraft idag har tiotals miljoner invånare.

”I vilken del av Indien gäller konstitutionen? I Dantewada, Bijapur, Kanker, Narayanpur, Rajnandgaon? I Jharkhand, Orissa? I Lalgarh, Jangalmahal? I Kashmirdalen? Manipur? Var fanns er konstitution gömd under 25 långa år när tusentals sikher där massakreras? När tusentals muslimer förintades? När hundratusen bönder tvingades begå självmord? När tusentals människor mördades av statligt stödda Salwa Judumgäng? När adivasikvinnor gruppvåldtas? När människor förs bort av uniformerade ligister? Er konstitution är ett papper som inte ens duger som toalettpapper för den stora majoriteten av det indiska folket.” -Azad. (En naxalitledare som mördades av den indiska regeringen 2010).

Naxalitrörelsen är en växande revolutionär rörelse i Indien som förkastar den parlamentariska demokratin som en fasad för compradorbourgeoisien (ägarna till storföretagen) och godsherrarnas diktatur. Är denna rörelse en frihetsrörelse eller totalitär rörelse som förespråkar en enpartidiktatur? För en person som okritiskt hyllar den parlamentariska demokratins ideal är svaret givet: Naxalitrörelsen är en odemokratisk rörelse som med våld vill införa ett totalitärt[24] system och rörelsen är därför motsatsen till en frihetsrörelse. Det kan låta som en rimlig bedömning … om man lyfter ur naxalitrörelsen ur sitt sammanhang. Men är det lämpligt att göra på det sättet? Kan man förstå och riktigt bedöma ett kugghjuls funktion i en mekanisk klocka utan att se hela urverket?

Som nämnts ovan har den politiska polariseringen i Indien ökat de senaste decennierna. Den indiska regeringen har fört en för storföretagen mycket gynnsam politik som har gett dem fria händer att lägga beslag på stora områden i östra Indien mot liten eller ingen ersättning. Stora dammbyggen och industriprojekt har genomförts med militärt understöd och tiotals miljoner människor tvingats på flykt. Oräkneliga är de som har gått under i sviterna efter att ha tvingats från sina hem och under de senaste åren har allt fler dödats i den militära kampanjen som kallas ”Operation Green Hunt”.

Naxalitrörelsen har beslutsamt försvarat befolkningens rätt att bo kvar och upprättat en alternativ förvaltning med sjukvård och skolor. Men kunde de inte ha gjort detta utan våld? Svaret på den frågan är nej. Den indiska regeringen tvingar befolkningen som bor på de områden som beslagtagits av storföretagen att ge sig av med massivt våld. Om man skall ha en chans att bo kvar måste man försvara sig med våld och bygga upp en administration som kan tillhandahålla grundläggande service. Det råder krigstillstånd i östra centralindien i och med att den indiska regeringen har satt in uppemot 200 000 soldater för att fördriva befolkningen och slå ner naxalitrörelsen. De genomför just nu en ekonomisk blockad mot naxaliternas områden och tillåter inte några som helst läkemedel eller förnödenheter att kan komma in. När det är sådana tider blir det helt nödvändigt att ha en slagkraftig och centraliserad organisation. Den uppbyggnad som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) – IKP(m) har med sin Gerillaarmé för Folkets Befrielse och sin alternativa förvaltning (Revolutionära Folkkommittéer) är rimligen inte produkt av någon enskilds önskningar utan ett resultat av många års erfarenheter och strider. Det blir absurt att anklaga naxaliterna för att förespråka en enpartidiktatur eftersom det i krigstider för att överleva är helt nödvändigt att upprätthålla en centraliserad ledning.

Men vad händer sedan? Om naxaliterna kommer till makten i hela Indien kommer de inte då att forsätta med sin ”odemokratiska enpartidiktatur” som deras förebilder gjorde i Kina? Det är väl inget eftersträvansvärt? Och visst upprättade Mao en ”hemsk diktatur” i Kina? I alla fall om man försöker klistra på den parlamentariska demokratins principer på Kina.

Vi kan rimligen inte förutsäga hur Indiens framtid kommer att se ut och hur naxaliterna kan komma att organisera landet om de erövrar makten. Men det man trots allt kan säga något om är hur de organiserar sig idag och kan väl ge hintar om vad vi kan förvänta oss i framtiden.

Journalister rapporterar att naxalitrörelsen idag har upprättat direkt kontroll över ett område som motsvarar en medelstor europeisk stat[25]. Men de har dessutom politiskt inflytande i ett område som sträcker sig från norr till söder i Indien. I hela detta område utgör naxalitrörelsen ett mycket starkt försvar för ursprungsbefolkningens rätt till sitt land. Detta enskilda faktum är helt klart ett faktum som gör att rörelsen lockar många nya sympatisörer. Men finns det några andra aspekter av rörelsen som kan förklara dess popularitet?

Att resa befolkningen mot förtryck [26]

1980 när den första gruppen av naxaliterna kom till Dandakaranya som är deras starkaste fäste idag fanns det flera olika former av exploatering som man tog Itu med.

Det statliga skogsdepartementet som den största jordägaren av alla var en verklig förbannelse i folks liv. Varenda morgon uppträdde skogstjänstemännen i byarna som en ond dröm, de hindrade folk från att plöja sina åkrar, samla ved, plocka löv, plocka frukt, låta boskapen beta. De tog med elefanter för att trampa ner åkrarna och spred baboolfrön för att förstöra jorden när de passerade. Folk kunde bli slagna, arresterade, förödmjukade, och deras skördar förstörda. Ur skogsdepartementets synvinkel var dessa människor illegala och departementet tillämpade bara lagens bokstav. Naxaliterna uppmuntrade folk att ta över skogsmarker och odla upp dem. Skogsdepartementet vedergällde genom att bränna nya byar som sattes upp i skogsområdena. 1986 ville regeringen bygga en nationalpark i Bijapur, vilket innebar vräkning av 60 byar. Mer än hälften av dem hade redan flyttat ut och byggandet av nationalparkens infrastruktur hade redan börjat när naxaliterna gick in. De förstörde infrastrukturbyggena och stoppade vräkningarna av de kvarvarande byarna. Detta hindrade skogsdepartementet från att komma in i området. Vid några tillfällen blev tjänstemän fångade, bundna vid träd och slagna av bybor. Det var en hämnd efter generationer av utplundring. Till slut flydde skogsdepartementet.

Utöver detta fanns det ett förtryck från stamhövdingarnas sida gentemot de andra stammedlemmarna. Stammedlemmarna var tvungna att alltid bruka hövdingens jord före de kunde ta hand om sin egen. Många var rädda för stamhövdingarna och de första åren reste man hela samhället inklusive stamhövdingarna mot skogsdepartementet. Under denna tid byggde man upp särskilda bonde- och kvinnoorganisationer. En stor fråga var att få ordentligt betalt för de produkter som man skördade i skogen. Uppköparna betalade från början mindre än den statliga miniminivån. Kampen för att höja priset inleddes 1981 och mobiliserade många adivasibönder. När man började fick man 1 rupie för tre knippen tendublad och idag, efter många års kamp, får man 7 rupier för ett knippe. Den framgångsrika kampen för att höja priset på dessa och andra skogsprodukter fick effekten att hela byar började ansluta sig till naxalitrörelsen.

1989 bildades en bondeorganisation för hela Dandakarnyaområdet som heter Dandkaranya Adivasi Kisan Mazdoor Sanghtana (DAKMS) och har idag mer än 100.000 medlemmar. Med denna organisation utvecklades kampen för markrättigheter, vilket särskilt låg i de jordlösa böndernas intresse och man förde den politiska kampen under parollen – jorden till dess brukare. Förr fanns det många jordlösa bönder men idag finns det nästan inga i Dandakaranya. Man har fördelat 300 000 tunnland skogsmark och dessutom fördelat de stora områden som stamhövdingarna kontrollerade. På det sättet har levnadsstandarden för många höjts ordentligt.

På detta sätt reser man befolkningen i uppror mot olika former av förtryck. Denna politik, att göra slut på olika former av exploatering, utvecklar naxalitrörelsen inte bara i Dandakaranya utan överallt där de är verksamma. För att använda begreppen negativ och positiv frihet så kan man hävda att naxalitrörelsen bidrar till att öka den negativa friheten (friheten från exploatering) för de flesta i Dandakaranya. Frågan om jorden är mycket viktig för många eftersom det är man lever av. Den ökade tillgången till jord bör anses som en ökning av den positiva friheten (friheten att få bruka egen jord).

Jämlikhet mellan könen [27]

Frågan om rätten till jorden är starkt knuten till frågan om kvinnornas frigörelse. Kvinnor fick enligt seden inte någon del av jordegendomen och kunde efter äktenskap inte fritt delta i ceremonier eller ritualer, flytta från en by till en annan och under menstruationen var de tvungna att stanna utanför byn. Dessutom avskräcktes de från att delta i lokala möten av olika slag. Uppkomsten av naxaliternas kvinnorörelse Krantikari Adivasi Mahila Sanghtana (KAMS) innebar att man kunde göra något åt detta förtryck. Det var t.ex. KAMS som tog upp frågan om Ghotul som var en sed som innebar att unga vuxna kvinnor utnyttjades av stamhövdingarnas, rika bönder, skogsbyråkraternas och poliser. Man drog igång en debatt och propagerade sina åsikter och under en tid vilket ledde till att en förändring av denna sed kunde komma till stånd. Alla frågor har inte lösts men kampen är i full gång och idag utgör kvinnorna 40-45 % av naxalitrörelsen som helhet och många är ledare. Även på detta område kan säga att naxalitrörelsen har bidragit med ökat frihet.

Demokrati [28]

I de områden som naxalitrörelsen kontrollerar sätter man upp en alternativ förvaltning som kallas Revolutionära Folkkommittéer (RF). År 2001 beslutade Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) att bygga upp den lokala förvaltningen i den form som kallas Revolutionära Folkkommittéer. En Folkkommitté innefattar  500 till 3000 människor. Det första steget var att skapa dessa kommittéer på bynivå. En Folkkommitté kan vara det styrande organet för upp till 15 byar. Det andra steget var att skapa en nivå över dessa som kallas Områdesfolkkommittér och som består av 3-5 Folkkommittéer. I december 2004 bildades den första Områdesfolkkommittén. Numera har man ytterliggare en nivå som kallas Zonfolkkommitté som innefattar flera Områdeskommittéer. Samtidigt med förvaltningen bygger man upp gerillaarmén och som grund på bynivå finns folkmilisen som har polisiära befogenheter och håller ordning lokalt.

På bynivå väljer alla över 18 år representanter till Folkkommittéen. På nästa nivå väljer de förtroendevalda representanterna till nästa nivå ända upp till Zonfolkkommittén. Dandakaranyaområdet bebos framförallt av ursprungsbefolkning som har liten erfarenhet av att organisera förvaltning och i februari 2008 höll man ett stort rådslag med fritt utbyte av erfarenheter och uppfattningar som starkt bidrog till att utveckla förvaltningen. Vid detta rådslag beslutade man att aktivt bojkotta parlamentsvalet. Alla Folkkommittéer kallade offentliga möten i sina byar där man argumenterade att man har valt sin egen regering, hur kan man då välja en annan regering på samma gång?

All utveckling i Dandakaranyaregionen ligger nu på Folkkommittéerna. Från början hade man 7 olika departement som ansvarade för olika frågor. Numera finns det 9 olika departement efter att Handel och industridepartementet skapades samt ett Omvärldsrelationsdepartement. Målet är att kvinnorna skall utgöra 50% administrationen men det ligger för närvarande på 40%. Vad det gäller sjukvården så utvecklar man den genom att de få läkare som finns utbildar ”barfotaläkare” i grundläggande sjukvård, malariabekämpning etc. Skolorna är ofta mobila skolor som hålls i naturen där barn går någonstans mellan 15 till 30 dagar under en period. Detta beror helt på hur spänd situationen är i ett visst område. Man skall komma ihåg att detta sker i ett krigstillstånd. Undervisningen kan pågå i 90 minuter per ämne med fyra ämnen som undervisas på en dag. Det brukar finnas mellan 25-30 elever och tre lärare. Man har börjat införskaffa läromedel från hela världen och använder CD-skivor för att lära historia och vetenskap.

Genom den nya förvaltningen sjösätter man kollektiva jordbruksprojekt. Före 1980 var endast två procent av jordbruksmarken bevattnad. Jordbruksdepartementet ser numera till att det finns bevattningstankar i varje by. De finns också numera en kooperativ jordbruksrörelse som utvecklas under ledning av jordbruksdepartementet. Kooperativa elvamannalag bildas för att bruka viss jord som är gemensam. Dessa lag genomför också olika byggprojekt som behövs för den lokala välfärden. Tanken är att hela tiden på olika sätt förbättra produktiviteten och på det sättet förbättra levnadsstandarden.

Frågan om naxalitrörelsen är en frihetsrörelse måste besvaras olika beroende på vilken del av det indiska samhället man identifierar sig med. För den indiska regeringen och storföretagen är naxalitrörelsen definitivt ingen frihetsrörelse därför att den minskar storföretagens och den indiska regeringens frihet att exploatera Indiens naturresurser. Men för stora delar av den indiska befolkningen innebär naxalitrörelsens ökande inflytande allt mer frihet, frihet från förtryck och frihet att påverka sin egen vardag och framtid.

[1] Indiska valet, en kamp om de fattigas röst., Lundbäck, Karin, Utrikespolitiska institutet, 2009.

[2] http://sanhati.com/dipanjan/

[3] http://www.binayaksen.net/wp-content/uploads/indian_repressive_laws.pdf

[4] Falsk sammanstötning. Militären tar ut någon i skogen och skjuter dem och hävdar att det var en sammanstötning.

[5] Röd Stjärna över Indien, Myrdal, Jan, sidorna 25-26.

[6] Röd Stjärna över Indien, Myrdal, Jan, sidan 26.

[7]  "Attack on freedom of expression in university campuses : Statements by Sanhati and JNU Teachers", http://sanhati.com/articles/2262/,

[8] “Will the Law of Sedition be the Death of Free Speech?”, http://sanhati.com/articles/3196/.

[9] http://www.bannedthought.net/India/PeoplesMarch/

[10] http://www.physorg.com/news/2011-12-internet-freedom-india.html

[11] www.humanrights.gov.se

[12] http://cpj.org/asia/india/

[13] www.humanrights.gov.se

[14] www.humanrights.gov.se

[15] http://www.pudr.org/content/cdro-press-resease-encounters

[16] Statements against the state’s attempt to vilify democratic organizations,http://sanhati.com/articles/4406/

[17] http://articles.timesofindia.indiatimes.com/2011-08-07/india/29860862_1_fake-encounters-monetary-relief-nhrc

[18] http://www.unhcr.org/refworld/country,,HRW,,IND,4562d8cf2,3ae6a83f0,0.html

[19] http://www.frontpagepublications.com/justice.html

[20] http://en.wikipedia.org/wiki/Corruption_in_India

[21] http://www.humanrights.asia/news/ahrc-news/AHRC-STM-197-2011

[22] http://sunilsondhi.com/resources/Combating+Corruption.pdf"

[23] www.humanrights.gov.se

[24] Med totalitarism menas här läran om diktatur, vilket innebär att en stat endast tillåter ett maktägande parti.

[25] http://www.sunday-guardian.com/investigation/34-days-with-maoists-inside-the-forest

[26] Hela detta stycke är hämtat från Gautam Navlakhas rapport, Days and Night in the heartland of rebellion.

[27] Hela detta stycke är hämtat från Gautam Navlakhas rapport, Days and Night in the heartland of rebellion.

[28] a.a.