Skriftställning (majnumret 2006)
Av JAN MYRDAL
Det gäller att välja. Det ställer krav. Det hade Sartre rätt i. Visst kan jag skriva om kattan min. Hon ligger här bredvid datorn nu; tar med tassen mot min hand. Hon har egen karaktär och egna vanor. Hon vet något om mig. Vi har rapport. Till skillnad från mor min har jag ju djuröga som det heter. Fast hon som många bland nutida bildat folk inte ens visste vad ordet betyder.
Det är mer än blick för. Det har med intuition och mottaglighet för subliminala signaler att göra. Jag reagerar med min katta ungefär som man gör med spädbarn. Man vaknar och vet. Kanske kan man lära sig detta. Kanske, ty det blir då som att lära sig uppleva förälskelse. Också den bestäms ju subliminalt.
Detta är inget mystiskt. Det kan visas i praktiken. Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds Universitet undersökte bönder med djuröga 1977. ”Det finns ett samband mellan djuröga och hög mjölkproduktion”.
Något kan jag också bidra med. I bästa fall blir det ett inlägg i debatten om etologin; läran om hur vi (också människan är ett djur) beter oss och vad som betingar oss. Konrad Lorenz fick nobelpris i detta 1973. Men det var i Hitlers Tredje rike han utvecklat sina teorier. Ideologiskt obesmittade är de inte.
Om jag skulle skriva ordentligt om kattan min vore det alltså inte bara för att visa att Lorenz arbetat samman med SS utan för att söka bena ut vad som är vad. Vad i detta med djuröga och intuitiva beteenden vetter mot reaktion (möjliggör samarbete med SS) och vad befriar?
Är det dock kanske inte så att även dessa tänkbara kritiskt diskuterande ord om hur min katta och jag interagerar som med det mesta av vad som kallas kulturdebatt, konst och dikt i detta svenska nu tjänar herrarna?
Konrad Lorenz kallades år 1939 till Königsberg som professor. Då pågick det andra stora imperialistiska kriget om världsmakten redan sedan nästan ett årtionde. Tredje riket spelade allt högre. Där hade de härskande med våld och terror, efter ett intellektuellt tjugotal då debatten hotade dem, skapat sig hegemoni. Vilka var det Lorenz då i likriktningens tid tjänade med sina intressanta föredrag om psykologi och sin kamp mot idealismen inom biologin i Kant-sällskapets debatter?
Nå, han tillhörde den härskande klassens följe. Dess hegemoni störde honom inte. Men hur med oss som inte vill höra till det gode Selskab?
Här i det svenska folkhemmet behövdes varken våld eller terror (annat än lite ökad kontroll och svartlistning) för att säkra de härskandes hegemoni efter ett par bråkiga decennier.
Avgörande blev ekonomiska och samhällspolitiska styrmedel. På mindre än en generation försvann böckerna ur bokhyllorna i arbetarklasshem. Folkrörelsetidningarna såldes till privatkapitalet. (Eller vegeterar som statsfinansierade organ.) Konsten blev ett marknadsekonomiskt överklassreservat. Med frihetlighet gjordes det så möjligt för underklass att gå ut skolorna som analfabeter. Med stipendier och forskningsanslag snöptes till akademisk normalitet de som ville vara intellektuella.
I vårt land blir därför de rika rikare och i förortsghettona förvandlas ett par blattegenerationer på ett för den härskande klassen lämpligt sätt (enligt modell från Förenta staterna) till etniskt utdifferentierad och socialt hjälplös underklass. De som en gång kallade sig kommunister har (under allsköns vänsterhojt) möjliggjort detta genom sitt (nu välavlönade) samarbete med den regering som kallar sig arbetarregering.
Vidare: dessa helt nyss kommunister utgör samtidigt (ett då och då i ord lite protesterande) parlamentariskt röstunderlag för att Sveriges regering deltar med söldnärer i de nya kolonialkrigen. De svenskar som stupade i Afghanistan dog för Washingtons världsherravälde. Skam över deras minne!
"JA SKIT PÅ ER MINA VÄNSTERVÄNNER SÅ FÅR NI RANDIGA BEN"
Ja, skit på er mina vänstervänner så får ni randiga ben! Blir inte i detta likriktade nu (som i Königsberg 1939) också ett intressant skrivande om min kattas beteende; ett konstnärligt diktande om själslivet; statligt finansierade teaterföreställningar för unga begåvningar; konstutställningar mer eller mindre figurativa -- ja, hela det så kallade kulturlivet, ett enda stort tjänande ljug?
Leo Tolstoj menade så. Jag lutar alltmer åt han hade rätt.
