Chomskys svar till Moynihan

Den uppsjö av anklagelser som Michael Moynihan riktar mot mig (i Expressen den 29 maj) är väldigt talande.
    Om man skalar av lager av bedrägeri och fyller i viktiga förtiganden så är det som återststår en bild av de reaktionära statstjänliga attityder — ibland förklädda som "konservativa" eller till och med "libertarianska" — som har hjälpt USA att enligt internationella opinionsundersökningar bli det mest fruktade landet i världen, också i Europa. Jag kommer att hålla mig till de tre punkter som åtminstone ger sken av att innehålla någon substans.
    Moynihan uttrycker sin indignation över att jag kritiserade Vaclav Havel när denne "talade inför kongressen och tackade USA för att de satt hårt tryck på dem som ockuperat hans land". Moynihan döljer omsorgsfullt orsaken till min kritik, vilken han givetvis är fullt medveten om.
    I november 1989 utförde Atlacatl-elitbrigaden från Salvador, beväpnad och tränad av USA, ett sprängdåd som dödade sex ledande latinamerikanska intellektuella och jesuitpräster och mördade samtidigt deras hushållerska och hennes dotter. Brigaden hade redan lämnat efter sig de blodiga spåren av tusentals typiska offer: bönder, arbetare, fackliga och människorättsaktivister, präster, nunnor och andra. Dessa var bland de 70 000, vars lemlästade kroppar låg kringströdda i El Salvador, vilket utgjorde en tredjedel av offren för USA-stödda terroristkrig i Centralamerika på 1980-talet. Nästan allt mördande och torterande kunde spåras till statlig terror, vilket sanningskommissioner har avslöjat och ledande människorättsorganisationer dokumenterat i stor omfattning. Detta vid sidan av den Internationella domstolens utslag som fördömde USA för "otillåtet användande av våld" och beordrade USA att betala stora skadestånd till Nicaragua. Alltsammans ignorerarades liksom de två resolutioner i Säkerhetsrådet som bekräftade domstolens utslag, men som Washington lade in sitt veto mot.
    Lönnmord på de jesuitiska intellektuella var inga slumpmässiga händelser. Det hemska årtiondet hade inletts 1980 med lönnmordet på ärkebiskop Romero, "folkets röst", medan han höll mässa. Det berömda School of the Americas, som tränar latinamerikanska officerare, tar öppet på sig äran för att USA-armén hjälpte till att besegra befrielseteologin, som var skyldig till brottet att ha valt "det som var till förmån för de fattiga" och med stöd i Guds ord ha organiserat fattigbönder att försöka ta kontroll över sina liv i de brutala och mordiska samhällen som sedan decennier påtvingats dem av Washington.
    Omedelbart efter lönnmordet på de jesuitiska intellektuella som avslutade det otäcka decenniet anlände Havel till Washington och talade inför kongressen. Han fick stora ovationer när han kallade den för "frihetens försvarare".
    Det här är ett exempel på vad Moynihan utelämnade, en talande illustration av hur anhängare av statsvåld väljer "att inte se" de floder av blod som flyter från deras händer.
    Låt oss försöka oss på ett enkelt tankeexperiment. Ponera att Havel och ett halvdussin av hans kollegor hade blivit sprängda till döds av en statsterroristisk tjeckisk styrka som beväpnats och tränats av Kreml och som under det mordiska 1980-talet begått ryktbara terrordåd (efter en mängd fasansfullheter tidigare). Anta sedan att en latinamerikansk dissident åkte till Moskva för inför duman och hyllade den som "frihetens försvarare". Även om allt detta är otänkbart, kan vi fråga oss hur en rysk kommissarie kunde ha reagerat. Välkommen herr Moynihan! Fast, det ska medges, jämförelsen är orättvis. Den fiktive kommissarien kunde åtminstone åberopa rädsla som förmildrande omständighet. Så icke i fria samhällen.
    Moynihans andra exempel är än mer groteskt. Han skriver att jag med "sedvanlig indignation" påstått att "tidskriften Time rapporterat om massakern i Östtimor med illa dold förtjusning, trots att den källa han hänvisar till anger att så inte var fallet". Han är försiktig nog att dölja sin källa, som sannolikt inte existerar. Massakern i Östtimor rapporterades knappast alls i media, än mindre hyllades.
    Möjligen har Moynihan blandat ihop invasionen av Östtimor med en annan massaker tio år tidigare, som rapporterades på ett korrekt sätt — och med gillande — av tdiskriften Time: den stora Suharto-slakten 1965, vilken CIA jämförde med Hitlers, Stalins och Maos förbrytelser. Som jag redogjort för var Time inte ensam. Slakten möttes i största allmänhet med ohöljd eufori. Exempelvis beskrev New York Times den "häpnadsväckande masslakten" som en "ljusglimt i Asien" och prisade den amerikanska regeringen för att ha förtigit sin egen roll, detta för att inte underminera de indonesiska "moderata" krafter som var ansvariga. Såvitt jag vet har medias reaktion, förutom i USA, bara undersökts i Australien, av Asienforskaren Richard Tanter, som fann samma mönster.
    Den indonesiska invasionen av Östtimor som Moynihan hänvisar till ägde rum tio år senare, efter att ha fått "grönt ljus" från Henry Kissinger. Det var ingen "illa dold förtjusning". Som Edward Herman och jag har dokumenterat i detalj förekom knappt några rapporter om den mordiska ödeläggelsen av Östtimor, även om USA:s avgörande roll inte helt hade förtigits. 1978 gav Daniel Patrick Moynihan, USA:s FN-ambassadör, ut sina memoarer där han förklarade att "Förenta staterna önskade att det skulle bli som det blev" och "arbetade för detta", samtidigt som han förklarade att FN var "ytterst ineffektivt" oavsett vilka åtgärder det skulle förmå vidta för att få ett slut på de indonesiska illdåden. Han tillägger att invasionen på ett par minuter uppges ha dödat 60 000 människor, "tio procent av befolkningen, nästan samma andel offer som Sovjetunionen fick uppleva under andra världskriget".
    Apologeter har ansträngt sig till det yttersta för att försöka visa att ambassadör Moynihan inte sa det han har sagt och förneka sina egna staters brott, men förgäves. 
    Massakrerna nådde sin kulmen samtidigt som Moynihans memoararer kom ut 1978. De pågick i ytterligare 25 år, hela tiden med avgörande stöd av USA, sedan 1978 också av Storbrittanien och i mindre utsträckning också av andra europeiska makter. Slakten skulle med all säkerhet kallas för folkmord om vi använde de normer som vi tillämpar på fiender.
    1999 nådde de indonesiska förbrytelserna återigen en kulmen, långt över nivån i fallet Kosovo samma år innan Natos bombningar, och givetvis var bakgrunden betydligt mer fasansfull. USA och Storbritannien fortsatte att ge den indonesiska armén sitt fulla stöd, till och med när den praktiskt taget förstöde huvudstaden Dili i september och drev hundratusentals människor upp i bergen. Slutligen, under hårda påstötningar från utlandet och — äntligen — inifrån USA, informerade president Clinton de indonesiska generalerna att spelet var över varpå de ögonblickligen drog sig tillbaka och efterlämnade ruiner och förödelse.
    Angreppets slut avslöjar dramatiskt de västerländska intellektuellas skuld. Det visar att slakten kunde ha nått sitt slut tidigare vid vilken tidpunkt som helst, utan militärt ingripande och embargon, om bara västerländska intellektuella och deras medier inte hade hållit tyst och, som i herr Moynihans fall, ägnat sig åt ihärdigt förnekande och bedrägeri.
    Ponera att den industri som producerar ursäkter för statsförbrytelser verkligen skulle ha lyckas hitta en felaktig källhänvisning i de hundratals sidor jag skrivit om slakten under 25 år och i de ändlösa samtal som förts i USA och utomlands för att försöka framkalla något engagemang från världens mohnihaner, så att slakten kunde stoppas. För att återgå till vår påhittade kommissarie; anta att han och hans kompanjoner hade lyckats hitta en felaktig hänvisning i några dissidenters omfattande försök att väcka opposition i Sovjet mot invasionen och förbrytelserna i Afghanistan. Där har vi än en gång herr Moynihan, om nu industrin hade lyckats hitta några misstag i det jag skrivit om Östtimor. Även här är dock jämförelsen orättvis, av samma skäl som tidigare.
    Låt oss slutligen granska Moynihans sista exempel, som inte är groteskt utan snarare infantilt. Moynihan hävdar att jag hittat på ett Truman-citat i min bok American Power and the New Mandarins (1969) och han citerar historikern och Kennedy-rådgivaren Arthur Schlesinger. För att fylla i det Moynihan utelämnar bör det nämnas att boken innehåller utförlig kritik av Schlesingers försvar av amerikanska brott i Vietnam, som då var av stor omfattning. Två år tidigare hade den respekterade militärhistorikern och Vietnamspecialisten Bernard Fall varnat för att "Vietnam som kulturell och historisk enhet" hotades av "utplåning" medan landsbygden i södra Vietnam, som alltid var det överlägset viktigaste målet, "bokstavligen dog under slagen som det mäktigaste militärmaskineri någonsin har släppt loss över ett område av denna storlek". Detta hade inte mött några protester från Schlesinger, bortsett från att det amerikanska försöket tycktes ha misslyckats, och uppenbarligen var det inget som intresserade Moynihan. Schlesinger recenserade boken men utelämnade att han var ett av huvudmålen för kritik och erkände därmed indirekt att kritiken var korrekt. Men med outtröttlig ansträngning hittade Schlesinger faktiskt en felaktighet: han upptäckte att jag citerat ett nästan ordagrant återgivet stycke ur ett Truman-tal av den ansedde utrikespolitiske analytikern James Warburg och av misstag tillskrivit det Truman själv, trots att det fanns en liten skillnad i ordval. Det är en rättvis korrigering, så ringa att den kunde föras in i den andra utgåvan ett par månader senare utan att det ens orsakade någon ändring i radfallet. Detta enstaka misstag har legat till grund för en störtflod av artiklar av anhängare till statsvåld, som desperat griper efter varje halmstrå för att uderminera avslöjandet av de brott de är ansvariga för.
    Jag förmodar att man återigen kan finna paralleller i media i det gamla Sovjet.
    Resten av Moynihans anklagelser är bara gorm som inte förtjänar någon kommentar. Men de tre försöken att komma med seriösa invändningar är som sagt ytterst talande.
    Talande är också något som är välkänt för baktalare och försvarare av statsvåld: Det krävs endast några få ord för att skapa en lögnaktig anklagelse men ett helt stycke för att reda ut det och anföra det avgörande beviset som medvedet undanhållits. Det borde vara en nyttig påminnelse för läsarna att försvararna av statsbrott gärna begår karaktärsmord, det vill säga försöker att misskreditera budbäraren, när man vet att denne inte kan ge svar på tal.

Noam Chomsky

Översättning till svenska Stefan Lindgren

Moynihan 29 maj: http://www.expressen.se/debatt/1.699355

Lindholm 5 juni: http://www.expressen.se/debatt/1.708886