Max Manus gjorde det enda rätta

Vår tid brukar kallas för globaliseringens tidevarv. Fast egentligen borde det heta imperialismens era. För visst är det USA och dess klientstater som lagt upp strategin för att nå världsherravälde. Men överallt växer det fram motståndsrörelser. I ockuperade länder som Afghanistan, Irak och Palestina formeras motståndet. Men ibland möter man oförståelse för motståndskamp. Irakierna sägs inte ha rätt att försvara sig. 
    För ett par generationer sedan bekämpade motståndsrörelsen i Norge Tysklands ockupation. Motståndets hjältar var under andra världskriget med och befriade världen från dåtidens nazism och fascism - inte ser vi dem som terrorister.

Ockupationen
Den 9:de april 1940 ockuperades Danmark och Norge av Tyskland. Danmark och Norge hade förklarat sig neutrala i kriget. Även västmakterna hade i likhet med Tyskland utarbetade planer på att besätta Norge eller delar därav. Tyskland hann före. Danmark gav sig tidigt, men Norge gjorde effektivare motstånd, t. ex. sänktes pansarkryssaren Blücher med tusentalet man ner i Oslofjorden, där Blücher fortfarande ligger kvar. Efter ett par månader på flykt i Norge tvingades regeringen till exil i London, dit också kung Haakon tog sin tillflykt.
    Kuppregeringen under Vidkun Quisling blev tjänstvilligt landsförrädare. Den 25:e september meddelade den tyske rikskommissarien J. Terboven kungen för avsatt. 1942 fick Quisling den fina titeln ministerpresident, men erhöll i princip aldrig någon reell makt. Men den tyska ockupationen skärptes. 
    Före befrielsen 1945 hann tyskarna med att avrätta 500 norrmän, 1.500 dog i fängelser och ca 40.000 hamnade i olika koncentrationsläger. 36.000 norrmän flydde till Sverige. Och under denna för Norge mycket otrygga tid verkade den norska motståndsrörelsen med att göra livet surt för tyskarna. Minnesmärkena i många norska samhällen är legio över dem som offrade sina liv i kampen mot ockupanterna. I Oslo finns en särskild minnesplats på Akershus fästning, Norsk hjemmefrontmuseum, som hedrar dem som deltog i kampen och som beskriver vad som hände. 
    Idag har väldens nationer enligt “naturliga rätten” eller FN stadgan § 51, rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar. Normalt arbetar motståndsrörelser i små grupper. Ofta under mycket svåra omständigheter. Man är i behov av stöd och hjälp från lokalbefolkningen.

Oslogänget
Det norska s.k. Oslogänget blev legendariska. En person som spelade en framträdande plats i fronten var norrmannen Max Manus. Han levde mellan 1914-1996. I sina självbiografiska böcker Det vil helst gå godt och Det blir alvor (1945) eller båda i en svensk översättning Det ordnar sig alltid (Folket i Bilds förlag, 1957) beskrivs ingående den underjordiska kampens alla svårigheter. Bokens autencitet gör att den kanske motsvarar sisådär hundratalet gamla kioskdeckare... Rent språkligt är berättelsen kanske ingen fullträff, men intensiteten i berättelsen går inte att ta miste på.
    Styrningen av motståndskampen skedde alltså från London. Även utbildning av motståndsmän skedde i engelsk miljö. Det kunde handla om att lära sig skuggningens ädla konst. Olika sidor av propagandan diskuterades.
    Julen 1942 gjordes de omdiskuterade julpaketen i ordning på andra sidan Nordsjön. Norska flygare “bombarderade” med tunga sjöflygplan Vestlandet med följande saker: En liten påse kaffe med en hälsning från Nygårdsvolds regering. Dessutom ett litet paket tobak, också det med en hälsning från Nygårdsvold. Så två paket Camel, likaledes med en hälsning. Slutligen en bild av regeringen med konungen i bakgrunden. En del i propagandakriget.
    Den norska motståndsrörelsen arbetade med flygblad som spreds anonymt, men undertecknades med ordet Frihetskampen. Det kunde handla om varningar för fraternisering, d v s privat samröre med tyska soldater. Det förekom uppmaningar till s.k. Kinostrejk. Man skrev bl.a: La tyskerne og Quislingerne nyte propagandafilmen fra Ufa och N.S. kulturdepartement alene. ”

Fallskärmshopp i natten
I Max Manus´ bok är beskrivningen av en nattlig luftlandsättning 1943 - på fel ställe - i norsk bergig skogsterräng, helt otrolig. Inte nog med att operationen ägde rum på vintern och att en hel del tid gick åt att leta rätt på utrustning som i sina fallskärmar fastnat högt upp i olika träd - t.ex. granar. Först hade man att söka inom ett flera kilometer stort område i eländig mark. Och sedan plocka eller skära ned intrasslade fallskärmar! Författaren beskriver ingående hur han blöt, utifrån och inifrån, med kraftig lunginflammation och hög feber lyckas överleva i ett litet tält. I ständig rädsla för att bli upptäckt av tyska soldater. Vännen Gregers Gram var naturligtvis i denna situation till ovärderlig hjälp.
    Strapatserna var många. Illegaliteten krävde falska legitimationskort. Och ibland förklädnader.
    Färgning av håret gjordes för att vilseleda tyskarna.
    På Hjemmefrontsmuseet berättas om en de mer lustiga regler som tyskarna införde. Det blev förbjudet att åka spårvagn med röd toppluva!
    För att slå mot de tyska försörjningslederna och transporten av soldater till och från Tyskland gav sig motståndsrörelsen i kast med att spränga olika fartyg - företrädesvis i Oslo hamn. Av lätt förstådda skäl mycket svåra uppdrag. Tyskarna hade naturligtvis hård bevakning.
    Först handlade det för motståndsmännen om att få fram fungerande s.k. limpets. Det var en form av sprängladdning som fästes vid fartygssidan med hjälp av magneter. Vikten låg på 5 kilo och innehöll drygt ett kilo s.k. plastiksprängämne. Och hade en sinnrikt konstruerad knallhatt inbyggd. Beväpnade med bl.a. kulsprutepistoler tog man sig med kanot fram till fiendens fartyg, apterade, försvann och inväntade explosionen.
    Till det mera spekulära uppdragen som Max Manus och hans grupp genomförde var sprängningen av de tyska trupptransportfartygen, Monte Rosa och Donau. Man var tvungen att arbeta under amerikalinjens kaj i Oslo hamn under flera dagar. Vid sänkningen av Donau begagnades bl.a. en gummibåt. Även s.k. babytorpeder som tillverkats och utprovats i Norge användes. Bildbevisen i boken visar hur omåttligt stolt författaren var efter att ha varit med och åsamkat tyskarna denna förlust.
    En motståndsrörelse av den typ Max Manus beskriver råkar av förklariga skäl ut för motgångar - stora och små. De små beskriver Manus med gott mod redan efter kriget. Det var misslyckanden med sprängladdningar som inte detonerade eller torpeder som inte fungerade.
    Den stora - vännen Gregers Grams död - kom han nog aldrig över. Till saken hör att kamraten Gregers 1994 fick en byst avtäckt i Oslo.
    Då hade det redan gått nästan femtio år sedan den norske kungen i triumf kunnat återvända från exilen i London. Som kungens livvakter under dessa hektiska dagar tjänstgjorde bl.a. Oslogänget och Max Manus med flera av de kamrater som deltog i främsta ledet i den norska hjemmefronten under andra världskriget. Har det någonsin funnits fler glada människor på Karl Johan än de hundratusentals som mötte upp den 7 juni 1945?

Kjell Martinsson