Skriftställning ur FiB/K #2009-08
Jag har respekt för dem vilka nu argumenterar mot att också Sverige skickar soldnärer till Västerns kolonialkrig i Afghanistan. Ty visst bör man argumentera. Tala förnuftigt. Det har jag gjort och gör. För snart trettio år sedan talade Gun Kessle och jag på det möte som blev inledningen till bildandet av solidaritetsarbetet i Sverige mot den dåvarande sovjetiska invasionen av Afghanistan. När hon sommaren 2007 medicinskt redan var döende talade jag när hon i Karlshamn öppnade sin sista stora utställning Afghanistan i mitt hjärta mot Förenta staternas och EU:s nu pågående ockupation. Trots allt bör man framhärda att argumentera förnuftigt.
Men den som ser efter i läggen kan av tidningsartiklar, böcker, (även på svenska) sparade TV och radioprogram se att den sovjetiska mediebilden av den tidens ockupation till förväxling liknar den nu gängse officiella svenska (NATO:s och Förenta staternas). Godhet, ädelhet, kvinnornas befrielse, kamp mot terrorism; framtida demokrati och välstånd åt Afghanistans folk.
Våra förnuftsargument nådde i det förra Afghankriget inte långt ens i den då officiellt neutrala svenska offentligheten (kolla vilka som ställde upp för Warszawapaktens civilisatoriska mission i Afghanistan!). I Sovjet var våra argument klart straffbara.
Det tog därför 15.000 liksäckar runt döda sovjetiska ockupanter innan de moraliska och förnuftiga argumenten mot den ockupationen kunde få politisk verkan.
Allt detta var i detalj likartat när britterna under artonhundratalet två gånger militärt sökte erövra Afghanistan. Det förekom ett visst begränsat politiskt motstånd. Men även de politiska argumenten mot kriget i Underhus och officiell press hade skrivits in i allmänna imperietexter om civilisation och den vite mannens uppgift. De vilka då i Storbritannien principiellt argumenterade mot talet om civilisatorisk uppgift och tog ställning för obildade, efterblivna och grymma infödingars rätt också när de i strid mot de civiliserades krigslagar försvarade hem och härd ("pro aris
et foci") med alla medel, var en liten minoritet gamla chartister och en handfull rätt isolerade politiska emigranter som en Karl Marx.
Avgörande för att det Brittiska imperiets politiker och militärer dock tvangs ge upp sina planer blev sedan militära nederlag och de alltför många döda soldaterna.
Av den brittiska styrka som tågade hemåt mot Indien från Kabul den 6 januari 1842 kom blott en man en halvdöd en, som afghanerna skrattande brukade säga mig Dr. William Brydon den 13 januari fram till den brittiska garnisonen i Jalalabad. När man där frågade honom om de 16.500 övriga i armén svarade han:
- Det är jag som är armén.
Den repliken hördes världen över.
Likaså i slaget vid Maiwand utanför Kandahar den 27 juli år 1880 under det andra Afghankriget. Där led britterna totalt nederlag. De flydde. Enligt deras egna friserat officiella uppgifter stupade 21 officerare och 948 soldater. Det var första gången i modern tid en reguljär brittisk styrka i ett kolonialkrig lidit militärt nederlag mot vad de ansett vara en sammanrafsad hop infödingar. Också den nyheten gick världen runt.
Liksom att den djurvänliga drottning Viktoria i en högtidlig ceremoni därefter gav den vid Maiwand modige regementshunden Bobbie "The Afghan War Medal". (För övrigt var det vid Maiwand Dr. Watson skulle erhållit den skada som fick honom att lämna Indien och hamna på Baker Street 221B.)
Varför skriver jag detta? Jo, visst är det nödvändigt att förnuftigt argumentera mot den Tolgforskt nya svenska krigspolitik som brutit hundrasjuttio år försiktig så kallade Bernadottepolitik (märk att den starkt konservative Gustaf V med en drottning som var tysk hedersöverste faktiskt inte lät sig övertalas av de tyska och österrikiska sändebuden till modig uppslutning år 1914). Och lika nödvändigt att trotsa det härskande opinionsläget genom att påpeka att i nuvarande politiska situation endast ISAF-soldater däribland svenska hemtransporterade i liksäckar och sedan begravda under militära hedersbetygelser (med inspirerande ministertal!) kan ge afghanerna fred. Den fredsparoll som gavs 1943 under det tyska kriget i öster och 1985 under det sovjetiska kriget i Afghanistan - Död åt ockupanterna! - gäller också i dag. Som det hade gjort 1842 och 1880!
Detta måste sägas så högt att också de stormaktsanpassliga hör det. Det är naturligtvis lika olämpligt och skadligt för den egna karriären att nu säga detta högt i Sverige (eller Förenta staterna) som det var i London 1842 eller 1880. Kanske något mindre farligt än att ha sagt i Berlin våren 1943 eller i Moskva 1985.
Dock hur stor sorg offren vid och efter Stalingrad och El Alamein än skapade i tyska hem visste vi på vår sida då i det kriget att den familjernas sorg var oss alla till nytta och glädje!
Till de vilka nu frivilligt beger sig till ISAF-tjänst i Afghanistan bör dock klart sägas att kommande svenska militära dödsoffer inte rör sig om utkommenderade värnpliktiga som de för sextio år sedan i Öster och Nordafrika stupade tyska soldaterna utan om vuxna medborgare vilka medvetet och frivilligt om än mot betalning valt att ha gått ut i ett krig för EU:s, NATO:s och Förenta staternas imperiepolitik.
Jan Myrdal
