[2008-04-16] Det är lika bra att lägga ner de olympiska spelen om vi nu bestämt oss för att det bara är städer som är äkta koscher som ska får vara arrangörer. OS blir en omöjlighet om det ska vara konsekvent politiskt korrekt.
Men samtidigt vet vi att det som nu händer kring spelen i Beijing inte, egentligen, handlar om vare sig mänskliga rättigheter eller Tibet. Istället är det vi bevittnar en kamp om USA ska kunna fortsätta att vara den ledande världsmakten, eller om de ska tvingas se Kina bli den stora dominanten.
Ty vad vi nu ser är, tror jag, inledningen till en stor internationell konflikt som vi kommer att få leva med under flera decennier. USA:s ställning som det stora Imperiet är ifrågasatt och vare sig det handlar om ett ganska snart sönderfall eller en långsiktig kräftgång, så är det uppenbart att det bara är Kina som kan vara den stora utmanaren.
Visst, EU försöker sjunga upp sig och Indien är också stadd i kraftig förnyelse. Det väsnas en del i Latinamerika också, och många pekar på exempelvis Brasilien som en framtida stormakt.
Men just nu är det Kina som är den främsta utmanaren. Och det har USA länge försökt göra något åt.
För att kunna hålla sin utveckling igång behöver kineserna tillgång till olja. Genom att blockera detta kan USA fördröja maktväxlingen. Det är också därför som de finns i Irak, och pockar på att få grepp om Iran.
Det handlar mindre om att oljan är på väg att ta slut än om att det är ett kraftfullt dopingmedel för ekonomin.
Det kanske är på sin plats att påminna om att Kina länge var utsatt för dominans från västerlandet. Den kinesiska historien, som sträcker sig över tusentals år, har under de senaste hundratalet åren handlat om att Europa och USA försökt lägga sig i deras angelägenheter.
Det är ur det perspektivet som utvecklingen i Tibet också ska förstås. Det var faktiskt inte så att Tibet – innan Kina tog tillbaka greppet om landet – var en trivsam munkdemokrati, med ABF-cirklar och folkhälsoinstitut, som satt på sin bergsplatå och rabblade hemkokta religiösa ramsor.
Istället är var det en stenhård munk- och godsägardiktatur som respekterats föga av de länder som nu piper om kinesiskt förtryck. Britterna exempelvis har svårt att hävda sin oskuld ur historiskt perspektiv vare sig det gäller Tibet eller för den skull Lappland.
Det är knappast någon slump att det är i länder som har utövat – eller utövar – kolonialt förtryck som protesterna mot Kina varit starkast. I länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien finns ett långvarigt förakt för kineserna, som bottnar i gamla konflikter och en irritation över att denna fantastiska koloni inte bara brutit sig loss utan nu också seglar upp som en framtida dominant.
Tänk om kineserna börjar behandla dessa länder på samma sätt som de behandlat dem tidigare, när de hade de längsta käpparna?
Låt oss blicka framåt
En författare, Giovanni Arrighi, skriver i sin bok Adam Smith i Beijing att USA:s försök att skapa ett världsomspännande imperium gått åt pipsvängen genom misslyckandet i Irak. Kriget mot terrorismen kommer att leda fram till att Kina på allvar stiger fram som en makt som kan bryta den amerikanska hegemonin.
Ur kinesiskt perspektiv handlar framtiden om vem de kan alliera sig med. Kommer de att se en tänkbar partner i EU, som företräder en världsdel på dekis? Eller kanske de kan hitta mer sympati hos Ryssland, som också är utsatt för krafter som vill splittra och försvaga dem?
Ett skäl till att kineserna odlar goda relationer med Afrika är självfallet att de, precis som de själva, har fått känna av vad européer och jänkare menar med ”frihet”. Även för afrikanerna handlar det om kolonialism och förnedring.
Vad vi nu har att se fram emot är således en lång kamp, inledningsvis, via ”mjuk makt” om vem som ska spela första fiolen. Sen kommer en period där saken ska avgöras med andra medel.
Förhoppningsvis är det långt dit. Så vi hinner njuta av OS i Beijing. Om det nu blivit biljetter över till öppningscermonin tar jag gärna några.
Stig-Björn Ljunggren
