logo

DEBATT

Rätt & Rådligt: Därför åker vi gärna till Åland

Foto: Eivind Sætre/norden.org

2018-08-14

FN-stadgan gav inte Ryssland rätt att annektera Krim. Inte ens Krimborna själva skulle kunna kräva att Krim lagligt överförs till Ryssland. Även i Sverige har en liknande fråga varit aktuell. Den gången nobbade Nationernas Förbund ålänningarna att ändra landsgränserna mellan Sverige och Finland.
 
På 1950-talet tillfördes Ukraina halvön Krim, som 1784 hade erövrats av Ryssland. Efter Sovjetunionens upplösning ingår Krim i Ukraina. På våren 2014 annekterade Ryssland självsvåldigt Krim. Annekteringen stod i strid med FN-stadgans förbud mot hot om våld.  Ryssland anordnade en folkomröstning på Krim. Ryssland meddelade att nästan alla som deltog i omröstningen ville att Krim skulle tillhöra Ryssland. 
 
Resultatet av en omröstning, som anordnats av den annekterande staten, har givetvis ingen folkrättslig betydelse. Inte ens ett resultat från en korrekt anordnad folkomröstning kan enligt folkrätten rättfärdiga att en stat med hot om våld tillskansar sig en bit av en annan stats territorium. 
 
Men har inte de till största delen rysktalande Krimborna rätt att själva bestämma om de vill tillhöra Ukraina eller Ryssland? Utgör inte detta en del av ”folkens självbestämningsrätt”, som också nämns i FN-stadgan?

I FN-stadgan som tillkom 1945, anges i artikel 1 organisationens ändamål. Av dessa är de två främsta 1) att upprätthålla internationell fred och säkerhet, och 2) ”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden”.

Som man ser, ger inte FN-stadgan något allmänt stöd för rätten till nationell frigörelse som inbegriper statligt avskiljande av till exempel det slag som vissa krafter kräver i Katalonien. Att folken har ”lika rättigheter och självbestämningsrätt” är i själva verket ett annat sätt att uttrycka att varje stat är suveränt likställd med alla andra stater. Avsikten enligt stadgan med att kräva respekt för ”folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt” är att denna respekt ska bidra till ”vänskapliga förbindelser” mellan nationerna och ”befästa världsfreden”.  

FN-stadgan tillkom i en tid då många västländer hade kolonier. Den nödvändiga aktningen för ”folkens självbestämningsrätt” ska inte läsas som en skyldighet för kolonialmakterna att låta de koloniserade folken få sin självständighet. Kolonialfrågan avspeglas i stället i kapitlen XI-XIII, där det talas om ”icke självstyrande territorier” med mera.   

Om de rysktalande Krimborna med hänvisning till ”folkens självbestämningsrätt” hade haft folkrättsligt stöd för sin, möjligen genuina, önskan att lämna Ukraina och i stället tillhöra Ryssland, och om det hade gett folkrättsligt stöd för Ryssland att ”hjälpa till” vid gränsförflyttningen, skulle det knappast bidra till ”vänskapliga förbindelser” eller ”världsfreden”. Tvärtom. På åtskilliga håll i världen, inte minst i Östeuropa, bor nämligen människor, som talar samma språk och som med lite god vilja kan sägas vara samma folk, på ömse sidor av en riksgräns, tysktalande, rysktalande, ungersktalande, albansktalande, finsktalande, farsitalande, armenisktalande, svensktalande med flera. På ena sidan gränsen som majoritet, på den andra som minoritet. Gud bevare oss, ifall majoriteterna satte igång att hjälpa minoriteterna att bryta sig ut ur staterna där de finns! Och till råga på eländet hade kunnat åberopa folkrätten till stöd för detta.

Det säger sig självt att statssamfundet med berått mod knappast skulle sätta sig på en sådan krutdurk. Och det är naturligtvis inte så som FN-stadgan ska förstås. Inte heller den folkrätt som gällde före stadgan hade ett sådant innehåll. I en av ålänningarna själva anordnad folkomröstning 1917 röstade en stor majoritet för att Åland skulle tillhöra Sverige. Finland och Sverige hänsköt tvisten till Nationernas Förbund, vars råd 1921 beslöt att inte flytta riksgränsen. Till stor, men senkommen, glädje för ålänningarna och deras rederier och dessas passagerare av allehanda folkslag.

Ingemar Folke

DEBATT

Sarajevo-listan och fredsbomberna över Balkan

Mats Parner

Den 32-årige serben och tvåbarnsfadern Novak Djokovic är en av världens främsta tennisspelare med 15 vunna Grand Slam-titlar. Björn Borg erövrade 11, även det imponerande, dock vid en tid med klart beskedligare konkurrens.

DEBATT

Kerstin Käll svarar Britta Ring!

Kerstin Käll

Britta Ring har kommenterat intervjun med mig i nr 5/2019 av FIB/K. Hon vänder sig mot att jag är motståndare till legalisering av cannabis och argumenterar mot målsättningen ”Ett narkotikafritt samhälle”.

DEBATT

Den moralistiska narkotikapolitiken blir allt svårare att försvara

Britta Ring

I FiB Kulturfront nr 5 intervjuas överläkaren Kerstin Käll, motståndare till all legalisering av cannabis och gammal vän till Nils Bejerot (1921 – 1988), framgångsrik influencer i narkotikafrågan och upphovsman till målsättningen ett narkotikafritt samhälle. Britta Ring svarar i ett debattinlägg.

DEBATT

Nytt krig i Mellanöstern?

Jan Fredriksson

Står vi inför ett nytt krig i Mellanöstern som kan dra in hela regionen i ett fruktansvärt krig med omfattande konsekvenser för hela världen som vi inte kan överblicka?